Kolonilott?

Satt i bilen på väg hem från Stockholm efter ett par underbara dagar med hjärtat. Slölyssnade på Lotta Bromé på P4, underlivsdeodoranten för kvinnor diskuterades. Helt plötsligt, från ingenstans, kläcker N ur sig: -”Du! Vi borde skaffa en kolonilott!”

Den efterföljande tystnaden från mig var nästan synlig. ”Vad sa karln precis?” En serie bilder dök upp i mitt huvud, N med stråhatt och gummistövlar, jag med blommiga trädgårdshandskar och fräknar tillsammans med en riktig ”bonnabränna” serverandes kaffe i färgglada plastmuggar från IKEA. Jag måste ha hört fel…

Men nej då. Han var helt seriös. Pladdrade på om egenodlade tomater, färskpotatis direkt från landet och gröna sockerärtor. Jag i min tur tänkte: Rådjur som äter upp mina morötter, ungar som pallar gurkorna och tvånget att vattna när solen stekt på i veckor… (Äter rådjur morötter förresten?) Varför ens bemöda sig? Vi har både konsum och ICA på närmare avstånd än dessa kolonilotter och där har någon annan redan gjort grovjobbet. Det är bara att ta ett salladshuvud, gå fram till kassan och slänga fram den tian som salladen kostar. Klart!

När jag tog upp alla fördelar med att slippa allt jobb så försökte han berätta för mig hur mycket arbete en hund kräver. (Jag och tjejerna vill nämligen väldigt gärna ha en liten fluffig sak) Men hallå??? Du kan ju inte jämföra en insektsinvaderad tomat från en kolonilott med en assöt chihuahua! Hur mycket kärlek och gos kan du få från en sån? Skulle man mot all förmodan lyckats med det omöjliga (driva upp en tomat från ett litet frö) och sedan hinna plocka den själv innan grönsakstjuvarna har upptäckt den, så är det ett par knivskär med kockkniven, på med tomatskivorna på mackan och sen är den borta för evigt. Månaders jobb för en halv sekunds njutning.

Vi har nog inte riktigt samma syn på trädgårdsarbete jag och hjärtat…

Kram /A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *