Cancer

Idag har jag valt att ägna min bloggtid åt ett ämne som jag kan garantera kommer att drabba oss alla någon gång under vår livstid. Även om sjukdomen inte drabbar dig personligen så är jag helt säker på att ditt barn, din förälder, din mormor, faster eller bästa kompis någon gång kommer att få beskedet- CANCER.

Nej, det är inget jag önskar att du ska få uppleva och jag är heller ingen självutnämnd domedagsprofet, det är bara så verkligheten ser ut, tyvärr…

När jag var liten så hörde jag ordet ofta, vet att min farfar fick cancer och gick bort, de äldre talade även om ”kräftan”. Men då jag var så ung så förstod jag aldrig innebörden av denna hemska sjukdom. I tonåren fick min mormor cancer och då förstod jag lite mer. Jag visste att hon låg på sjukhus, behövde opereras och mamma var ledsen och grät, men just mormors cancer övervanns och hon dog senare av hög ålder. En av mina väninnor fick cancer i lymfkörteln, då var jag rädd. Såg henne genomgå cellgiftsbehandlingar, tappa håret och alla läkarbesök. Mina barns moster fick livmodercancer och fick operera bort allt och nu kan hon inte få fler barn, något jag vet att hon sörjer över… Både min väninna och mina barns moster överlevde dock och är idag friskförklarade. Tack och lov!!!

Den dagen jag verkligen fick närkontakt med cancern var påsken 2011. Min mamma hade haft ont i magen från och till i över ett års tid. Läkarna sa ”magsår” och med en kartong Omeprazol blev hon hemskickad. Hade hon bara varit mer envis så hade hon nog levt idag, eller om jag bara hade tjatat på henne mer… Men nu gjorde vi inte det…

Vet att jag satt i väntrummet med mina bröder när mamma fick svar på sina prover. När vi äntligen fick komma in såg vi på mamma att det här var inte bra. Cancer i tjocktarmen och den hade spridit sig till levern. Hela rummet krympte, läkaren pratade, det vet jag för hans läppar rörde sig, men jag hörde inte vad han sa. Jag vet att jag kläckte ur mig något i stil med: ”Ta halva min lever! Jag har sett på discovery att den kommer att växa ut igen och mamma och jag har samma blodgrupp!” Tror ingen av oss tänkte riktigt klart just där och då..

När vi lämnade sjukhuset så visste vi att en tuff tid väntade oss. Mamma skulle opereras nästa vecka. Tjocktarmen skulle tas bort och stomipåse skulle placeras på magen. Sen var det ett evigt skjutsande till och från sjukhuset, prover skulle tas, cellgifter skulle ges, såret i magen där stomipåsen satt började blöda ymnigt i tid och otid. Mamma klagade aldrig. Det enda hon sa var: ”När påsen är borta, då ska jag…” Påsen tog dom aldrig bort och jag vet att hon hatade läkarna in i det sista pga den…

Den 12:e november 2012 somnade mamma in på Hospice på Gryta i Västerås, endast 57 år gammal. Jag och min lillebror satt vid hennes sida och storebror tokkörde upp från Skåne för att hinna fram i tid. Det gjorde han aldrig. När mammas andning blev tyngre och det tog längre och längre tid mellan andetagen så lutade jag mig fram till hennes öra och viskade: ”Det är okej mamma. Du har kämpat länge nog. Jag, lillebror och storebror sitter här bredvid dig. Det är okej. Vi klarar oss och vi älskar dig så fruktansvärt mycket. Släpp taget du, det är okej…”

Självklart var det inte okej. Och ett par andetag senare  så kom det inga fler. Jag hatar mig själv för att jag ljög. Jag ljög om att storebror var där, han hann ju aldrig fram. Men jag såg på henne hur ont hon hade, hur gärna hon ville gå vidare. Och jag sa även att det var okej… Det var aldrig okej. Egoisten inom mig ville ha min mamma kvar för alltid. Realisten i mig sa att det är dags nu, hon har lidit nog… När storebror kom upp så satt vi hos mamma i några timmar till innan det var dags för oss att lämna hospice och börja ta tag i allt praktiskt.

Detta var den kontakt med cancern som fick upp mina ögon för vilken jävla skitsjukdom det är. Att folk dör verkligen av den! Folk som står mig nära! Idag kämpar två av mina bekanta mot sjukdomen, den ena bara en liten kille på 7 år. Lider så med deras familjer, jag vet ju vad de går igenom och samtidigt så lever rädslan i mig varje dag att dessa två personer kommer kanske inte att klara sig. Önskar ingen människa på jorden den smärtan och hjälplösheten som man känner när man vet att nu är det slut. Det finns verkligen INGET som jag kan göra längre. Cancern kommer att vinna!

Hoppas att alla ni som läser detta skänker en tanke till cancerfonden då och då. Dina pengar behövs, även om det bara rör sig om några kronor. Jag vet att ett botemedel alt. vaccin finns att upptäcka inom en snar framtid, men för att hitta det så behöver forskarna resurser i form av ekonomiska bidrag. Vill du ge en gåva och kanske rädda liv så har du postgironummer och bankgironummer här:

Cancerfonden:

Pg: 901986-0, Bg: 901-9514,

Sköt om varandra. Vi är allt vi har…

(Och till er två som jag nämner i mitt inlägg, som kämpar mot denna skitsjukdom, till er vill jag bara säga: FUCK CANCER!!! Vi måste fixa detta! Kramar i massor <3 )

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *