Psykisk ohälsa

Dags för ett tungt men, i mina ögon, nödvändigt ämne: psykisk ohälsa!

Jag får ofta höra av vänner som står mig nära men inte riktigt vet allt om mig, att jag verkar så stark. Att jag överlever motgång efter motgång och ofta med en glimt i ögat. Har även fått höra att jag kan verka känslokall, att det inte finns mycket som får mig att börja gråta. Men guess what? Jag är inte stark. Och jag gråter, mycket och ofta även om jag de flesta gånger gråter inombords så omgivningen inte ser.

2001 var första gången jag hade någon form av kontakt med psykiatrin. Då hade det redan gått alldeles för långt. En utredning startades och efter att ha bollat idéer med sina kollegor så skrev min dåvarande psykolog ner dessa diagnoser i min sjukjournal: Social fobi, Panikångest och Svår depression. Jag var då 24 år gammal och min värld rasade samman. Jag? Psykstörd??? Vad ska alla säga? Vad ska alla tycka?

Idag har jag ätit antidepressiva i 13 års tid och har inga som helst funderingar på att varken trappa ner eller sluta med dom. De är min livlina. Tack vare dom så kan jag idag leva ett ganska ”normalt” fungerande liv trots att många av mina svårigheter i vardagen finns kvar. Med hjälp av KBT (Kognitiv Beteende Terapi) så kan jag idag gå in i en affär själv, något som för bara några år sedan var så totalt främmande och skrämmande för mig. Jag kan även uppskatta närheten av andra människor och ibland får jag till och med för mig att det kan vara roligt att umgås med flera personer samtidigt 🙂

Varför väljer jag då att gå ut med detta offentligt kanske någon undrar nu. Det är inte ett svårt beslut för mig, för jag har vänner i min närhet som går igenom precis samma resa som jag har gjort/gör, vissa har liknande diagnoser, andra har lite svårare/lättare. Men det vi alla har gemensamt är att vi lider av psykisk ohälsa och det är tyvärr väldigt tabulagt trots att vi lever i Sverige år 2014 och man tycker att människor borde förstå bättre!

Jag brukar jämföra vissa psykiska diagnoser med diabetes. Diabetes är en sjukdom som inte syns, men den är accepterad av gemene man. För att hålla ditt blodsocker på en stabil nivå måste du tillföra insulin till din kropp. Inga som helst konstigheter. Men pratar du om depression, då din kropp inte tillverkar nog med serotonin (ett lyckohormon) och du därför måste tillsätta det till din kropp i form av tabletter, då är det helt plötsligt fult, tabu, konstigt och skamligt…

Varför gör människan skillnad på fysisk och psykisk sjukdom? Jag kan bara tro att det handlar om okunskap. Okunskap är nog den värsta form av arrogans jag vet. Är det något du tycker är konstigt eller inte förstår så är det din förbannade skyldighet att ta reda på fakta innan du ens har rätt att öppna din mun för att döma någon! Jag tänker inte sitta bredvid och tiga still när jag ser hur mina vänner blir behandlade på grund av din okunskap!

Det enda jag ber dig om är lite tolerans. Du kan inte säga till en deprimerad människa att: ”Äh skärp dig! Bit ihop och res på dig!” Det enda du åstadkommer då är att du ger den människan mer ångest, en djupare depression och puttar hen ett steg närmare stupet som alltid finns närvarande för den drabbade. Du behöver faktiskt inte säga något. Har du den turen att en deprimerad människa vänder sig till dig för att berätta och söka stöd och hjälp så ska du anse dig lyckligt lottad. Det betyder att du är speciell och betyder mycket för den människan. En hand på hens axel, ett öra som lyssnar och en kram då och då är allt du behöver ge av dig själv. Inte speciellt ansträngande om du frågar mig.

Till sist vill jag bara lägga till en sak som jag fick höra idag. Depression har högre dödlighet än bröstcancer i dagens Sverige och inte alltför sällan så är det en arrogant människa som är bidragande till att siffrorna ser ut så här. Tänk på det nästa gång du talar med en vän som verkar lite ledsen.

Sköt om er därute!

Tack för mig. /A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *