Familj?

Att leva med psykisk ohälsa är en daglig kamp för att hålla sig över ytan. Speciellt i tider då man ställs inför svårigheter av olika slag. Just nu har vi en kämpig period som vi försöker ta oss igenom. Då jag och N är helt olika som personer så hanterar vi situationen på olika sätt och det skapar slitningar oss emellan. Hans tanke är: ”släpp det där, se framåt, sluta älta” Min tanke är: ”jag vill släppa, jag vill se framåt, jag vill inte älta” Men som alla med någon form av psykisk ohälsa vet, så är det jag vill och det mitt huvud vill,  sällan eller aldrig samma sak…

Har ett par vänner som förstår och som jag kan prata med, men de har ingen direkt utbildning så även om jag får lätta mitt hjärta så känner jag fortfarande hopplösheten i att inte veta vad jag ska göra för att komma vidare.

Nu har jag tagit tag i den biten, pratat med BOJ och har även fått remiss till en kurator. Tror att det kan bli bra, det har hjälpt mig förr så varför skulle det se annorlunda ut denna gång?

Kvällen som varit har varit helt underbar. Jag, alla mina barn och N har för första gången haft en helkväll tillsammans. Vi har grillat, spelat spel och hjälps åt med diverse hushållssysslor. Nästa gång vi ses allihopa blir till nyår och jag ber till alla högre makter (jag som är ateist) att vi även kommer att få ha N`s pojkar med oss då.

Kram och god natt! /A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *