Kärlek

Idag funderar jag över kärleken och hur den tar så konstiga uttryck och vägar. Det enklaste för alla vore ju att bli kär i och älska en människa som har samma värderingar och ganska så lika intressen som en själv har, men verkligheten ser sällan ut så har jag märkt…

Jag som exempel, brinner för det svenska språket, historia, naturen, böcker och FILM!!! Gärna skräckfilmer och si-fi och kan till och med verkligen uppskatta en riktigt dålig B-rulle i stil med ”sharknado” just för att man redan innan filmen vet hur groteskt dålig den kommer att vara. Jag har vänner som delar mina intressen och som jag älskar att utöva dom tillsammans med, men har aldrig lyckats pricka ”rätt” i kärleken. N som jag lever tillsammans med nu är helt underbar! Han är perfekt på alla sätt och vis och jag tvivlar inte det minsta på att jag älskar honom, djupt och innerligt. Men varför ska det vara så svårt för honom att sitta ner i soffan en kulen höstkväll, tända en massa ljus och sätta på en riktigt bra skräckfilm? Ser han inte fördelarna med det? Jag menar när jag blir riktigt rädd så vill jag ju vara nära honom, jag vill att han ska hålla om mig så att jag klarar av att se fortsättningen. (Nu är det förstås ytterst sällan som jag blir rädd för skräckfilmer, men chansen finns ju där….)

Samtidigt som han inte delar mina intressen så är det få av hans intressen som imponerar på mig. Jag menar hur upphetsande är det att tillbringa en hel lördag med att sitta och glo på fyrbenta allergibomber som piskas av sina kuskar bara för att komma först över en, av en människa bestämd, heldragen linje? Kan tänka mig en miljon saker jag hellre gör en lördag, tom att bära ut sopor verkar mer lockande…

Så frågan är nu: Varför dras man till människor som är så totalt olika en själv???

Funderar vidare till ”Afflicted”, en ny rysare på Swefilmer.com. Tack för ikväll! 🙂 /A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *