Familj

Börjar känna ett inre lugn sakta infinna sig. Fler och fler pusselbitar börjar falla på plats och jag känner att jag ibland faktiskt kan släppa tankar och ångest kring den skit som vi har fått utstå den senaste tiden. Jag känner mig trygg i mitt val av partner och mina barn ser honom som en självklar del i vårat liv. Härhemma har vi fullt upp. Det packas, städas, plockas. Saker säljs och nya saker införskaffas. Alla räknar ner antalet dagar det är kvar innan vi får börja vårat gemensamma liv på riktigt i huset vi lyckades få. N och mellan är som barn kvällen före julafton. Liten tar det mer med ro. Hon är inte överförtjust i att behöva lämna sina kompisar som bor dörr i dörr med oss. Jag förklarar så gott jag kan att de kan ses ändå. Självklart så skjutsar vi ut henne eller hämtar upp kompisarna när de vill leka även i framtiden.

Min äldre bror ringde mig idag. Det var ett sjukt samtal med en massa skratt och jag kände att jag har skrattat alldeles för lite den senaste tiden. Är så tacksam och stolt över att jag fick födas in i vår ganska dysfunktionella familj. För trots alla svårigheter och problem vi har haft genom åren så känner jag mig otroligt trygg med både pappa, mina bröder och nu de senaste åren, även vår syster som växte upp på annan ort. Klart att saknaden efter mamma är stor (23 månader idag sen cancern tog henne ifrån oss) men på ett sätt så finns hon alltid med oss. Det jag är mest stolt över, är att i vår familj så dömer vi inte. Vi vet att alla är människor som ibland felar och sviker, men i slutändan så finns vi alltid där för varandra och hjälps åt att lyfta upp varandra igen. Det misstag du begått, hur stort eller litet det än må vara, det ligger dig aldrig till last. ”Gör om, gör rätt” och det som gick fel glöms bort och ersätts av ännu fler skratt, tokigheter och massor med kärlek.

Just pga vårat sätt att leva, älska och förlåta så har jag fruktansvärt svårt att förstå mig på människor som inte kan släppa. Att fortsätta att döma en människa år ut och år in pga något som hen felade i för många år sedan? Jag kan bara inte fatta det. Människor växer, de utvecklas, de lär av sina misstag och i de flesta fallen så upprepas aldrig misstagen. Bittra människor som inte har förmåga att se en annan människas inre kvaliteter utan fortsätter att lägga börda på en redan skamfylld själ, varför tillåts dessa att fortsätta med sitt beteende? Det gör mig uppriktigt sagt väldigt ledsen. Funderar på att skriva en bok om detta ämne någon gång i framtiden. Kanske kan jag då få upp ögonen hos iaf någon stackare som sitter med bitterhet och hat inom sig. Vi får se hur det blir med den saken.

 

Nu är det dags att bädda ner sig framför TV:n, Sverige-Liechtenstein står på kvällens tablå. Hoppas det blir en bra match nu när jag faktiskt ska offra en och en halvtimme av mitt liv för att se på fjantiga pojkar som gråter för minsta lilla. Tacka vet jag hockey! 😉

Ha det bäst! /A

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *