En eftermiddag när stora var sex månader gammal (ung?) så somnade han helt plötsligt och jag fick ingen som helst kontakt med honom. Han var brännhet och febertermometern visade över 40 grader. Jag ringde barnakuten för råd och hjälp men det enda svaret jag fick var ”Ge honom en alvedon och låt honom sova, vila är bästa medicinen vid feber” Trots att jag alltid fick höra att jag var en hönsmamma (får fortfarande höra det) så vägrade jag att lyssna på akutsköterskan. Tog med mig stor i bilen, fortfarande utan att få någon kontakt med honom, och körde upp honom till akuten. Vi fick, som alltid, sitta i ett överfullt väntrum och timmarna tickade på. Efter fyra timmar så var det äntligen storas tur att bli uppropad. När sköterskan fick syn på min son brakade helvetet löst. Det kom läkare och sköterskor från alla håll och kanter. De slet honom ur mina armar och en slang kördes in i ryggen på honom. Ryggmärgsvätskan som sakta droppade ut ur slangen visade att jag hade haft rätt. Stor hade inte ”bara” feber utan hjärnhinneinflammation… Läkaren berättade att han inte hade levt i många timmar till och hade vi lyssnat på sköterskan i telefonen så hade hans liv inte kunnat räddas. Nu skulle antibiotika sättas in intravenöst och ges med 6 timmars intervaller. I två månaders tid åkte vi in och ut på sjukhuset, vissa dagar mådde han bättre, andra dagar höll vi på att mista honom…. Han blev till slut helt friskförklarad och fick inga men efter sin sjukdom.
Igår upprepades mardrömmen då min minsta dotter åt en liten harmlös nöt. Återigen fick jag höra av vänner och familj att jag är en överbeskyddande hönsmamma och det gjorde att jag tvekade in i det sista om jag skulle ta henne till akuten eller inte och återigen fick jag veta att jag ALLTID ska lita på min mammainstinkt! Även denna gången slutade det lyckligt och vi fick lämna akuten efter adrenalinspruta, chockbehandling med kortison och fyra timmars övervakning. Ett nytt liv ligger framför oss med en ständig oro att hon kanske kommer att få i sig nötter hur försiktiga vi än är. Nu kommer vi att ha adrenalinpennor med oss 24/7 och det måste jag säga känns otroligt tryggt!
Ville bara säga med den här texten till alla er hönsmammor (och pappor) därute: Lita alltid på er magkänsla! Ni känner ERAT barn bäst och låt aldrig någon annan få er att tvivla. Känns det fel så är det oftast det! Jag lever efter devisen: Hellre ett akutbesök för mycket än ett för lite! Otroligt tacksam över att mina barn är i livet idag <3