Berg- och dalbana

Från singel till nyförälskad, från lyckligast i världen till raserad lycka, från en misstänksam avvaktande person till början på ny lycka, från ny lycka till sviken, från sviken till nytt hopp, från nytt hopp till ännu en gång lurad, från lurad till förlovad, från förlovad till möhippa, från möhippa till sviken, från sviken till nytt hopp, från nytt hopp till singel…
Mitt liv tillsammans med honom har varit en berg- och dalbana, med förväntan, adrenalin, störtdyk rakt ner, till den långsamma klättringen upp till toppen igen bara för att vänta på nästa störtdyk. Vi hade det stundtals underbart och allt kändes som att fluffa omkring på små rosa moln, men för varje störtdyk så blev de små rosa molnen allt mindre för att till sist upphöra helt. Önskar verkligen att allt hade varit annorlunda, att han hade varit någon som jag kunde lita på och anförtro mitt liv till.
Jag orkar verkligen inte mer…

Hen

Jag blir ofta kritiserad för att jag har tagit till mig ordet ”hen” och det finns inte ett inlägg med ordet i mitt FB-flöde som inte har negativa kommentarer i kommentatorsfältet. Fokus flyttas från det jag vill ha sagt till att ständigt påpeka vilket ”hittepå”-ord det är, varför skriver jag inte ”han/hon” eller ”den” ist, varför går jag i feminismens front i kriget som handlar om att göra hela befolkningen till könsneutrala individer? Nu ska jag berätta en hemlighet för er: Jag GILLAR ordet hen! Vare sig det var en alkoholpåverkad Gudrun Schyman som under en efterfest med tre helrör på bordet kläckte ur sig den här idén eller om det faktiskt bara är så att det svenska språket ständigt förändras, gilla det eller inte, faktum kvarstår.
Jag brukar likna hen-motståndare med neger-ordsälskare. ”Men negerboll har ALLTID hetat negerboll, varför ska jag behöva ändra på mig bara för att Sverige har en sjuk invandringspolitik?” Ja du lilla vän, jag tänker inte ens ta upp den diskussionen idag utan jag håller mig till hen-debatten.
Många språk i världen använder sig av ett könsneutralt pronomen, varför skulle inte vi kunna det? Som exempel kan jag dra upp några av dessa: Baskiska, Bengali, Filipino, Finsk-ugriska språk, Georgiska, Indonesiska/malajiska, Kinesiska, Koreanska, Nahuatl, Persiska, Romanska språk, Swahili och vissa Turkiska språk. Är alla invånare i dessa länder feminister? Eller kan det vara så att det faktiskt är ganska smidigt att använda sig av ett könsneutralt pronomen vid vissa tillfällen då du inte vet vilket kön en person ifråga har eller när du, av någon anledning, inte vill röja könet på personen ifråga? Som exempel: ”Fasiken vad fort hen körde!” (Alltså bilen som susade förbi i 160km/h som du inte hann se föraren i) Jag är INTE feminist i den bemärkelse ordet faktiskt betyder. Självklart står jag upp för lika lön för lika arbete, att kvinnor och män ska dela på hushållsarbetet och att män ska kunna vara pappa-lediga om familjen tillsammans tycker att det är en bra idé. Det jag INTE står upp för är kvotering, att tvinga en familj att dela på föräldraledigheten och att 50% av styrelsen i ett bolag måste bestå av kvinnor…
Språket förändras ständigt som sagt. Hur många människor i Sverige använde sig till exempel av ordet ”schysst” på 1920-talet? Hur många människor i Sverige säger idag ”Jag måste verkligen få uttrycka vilka vackra ögon Eder dotter har”? Hur många människor i Sverige tilltalar sin chef med ”Direktör Andersson” (eller vad nu just Eder chef heter i efternamn…)
Tack och lov finns det faktiskt tänkande människor i Sverige idag bland alla andra bakåtsträvande individer som tycker att ”Så har vi minsann alltid gjort” och dessa tänkare är de som faktiskt har drivit Sverige framåt. Jag är iaf tacksam för de människorna, pga dom så har alla svenska medborgare över 18 år idag rösträtt (vissa undantag finns, jag vet), kvinnor kan lämna sina barn på förskola för att kunna se till sin egen försörjning och barnaga är idag förbjudet.

Nu ska jag gå och se efter vilket av mina barn som ropar på mig, HEN har låtit en bra stund nu…

Det var en gång…

Det var en gång en litet barn. Ett glatt, nyfiket, omtänksamt och mycket kärleksfullt barn som hade stor aptit på livet och bara levde för att sprida glädje omkring sig. Det här barnet hade två mycket kärleksfulla föräldrar som inget hellre ville än att se glädjen i barnets ögon och verkligen gjorde allt för att barnets liv skulle bli så problemfritt som möjligt. Dock så försvann kärleken föräldrarna emellan, de liksom gled ifrån varandra och till slut beslöt de sig för att gå skilda vägar. Barnet tyckte förstås att det var jättetråkigt till en början men efter att tag så fann hen sig i situationen och upptäckte att det faktiskt var helt okej att bo på två ställen. Varannan vecka hos mamman och varannan vecka hos pappan. När det var veckobyte så pratade mamman och pappan med varandra. De skojade sinsemellan och ibland stannade den ena föräldern kvar hos den andra över en kopp kaffe för att överlämningen av barnet skulle bli så smärtfritt som möjligt. Barnet älskade båda sina föräldrar och såg fram emot dessa veckobyten. ”Nu är det pappas tur att gosa med mig”, kunde hen säga.
Men så plötsligt en dag så förändrades allt….

Den ena föräldern träffade en ny partner. En partner som var svartsjuk, kontrollerande och manipulativ. Barnet märkte inget av dessa sidor i början utan tyckte det var roligt att föräldern hade en ny människa i sitt liv som hen tyckte så mycket om. Den andra föräldern blev också glad för hens skull för även om kärleken inte fanns emellan dom som förr så tyckte de båda väldigt mycket om varandra.
Efter ett tag så började saker och ting förändras, smygandes till en början men med en konstant accelererande hastighet tills det en dag bara small till. Som en åskknall från en klar himmel. Nu fick inte barnet längre ta del av det lugna liv som hens föräldrar hade lovat hen den dag de gick skilda vägar. Pappan och mamman pratade inte längre med varandra då den manipulerade föräldern inte hade tillåtelse till det från den nya partnern. De träffades aldrig och inte ens ett telefonsamtal eller sms var längre tillåtet. Barnet kände av situationen och började må sämre och sämre… Den andre föräldern visste inte vad hen skulle ta sig till. Hen bad om hjälp på familjerätten (ett möte bokades som den manipulerade föräldern inte dök upp på), hen tog kontakt med en advokat (dennes brev besvarades med tystnad från den andre föräldern) och till slut såg föräldern ingen annan utväg än att låta barnet få som hen ville. Hen fick bo heltid hos den ena föräldern och träffa den manipulerade föräldern endast varannan helg. Boendeföräldern var knäckt. Vände sig till familj och vänner till den andre föräldern och bad om hjälp men ingenstans fanns någon hjälp att få. Rädslan för att stöta sig med sin släkting var ett hinder, ett annat var helt enkelt att vissa personer fick den manipulerade föräldern inte ha kontakt med för sin nya partner och därför var det svårt för hens vänner att ens försöka få kontakt med hen.

Nu hade det gått så långt att socialtjänsten hade blivit inblandad. Boendeföräldern såg det som det sista halmstrået för sitt barns skull. Kanske kanske skulle utbildade människor som jobbar med sådant här dagligen kunna nå fram till den andre föräldern och verkligen få hen att förstå att barnets hälsa och välmående och rätten till båda sina föräldrar står över allt annat.

Boendeföräldern hoppades verkligen, men innerst inne visste hen att ingen förändring kommer någonsin att ske innan den manipulerade föräldern själv vaknar upp och inser vad hen håller på med. Fram till dess så skulle hen skydda sitt barn och se till att barnet aldrig någonsin skulle sakna något och framförallt få barnet att känna att situationen som uppstått inte är barnets fel på något sätt!

Håll tummarna för att den här sagan får ett lyckligt slut….