Det var en gång…

Det var en gång en litet barn. Ett glatt, nyfiket, omtänksamt och mycket kärleksfullt barn som hade stor aptit på livet och bara levde för att sprida glädje omkring sig. Det här barnet hade två mycket kärleksfulla föräldrar som inget hellre ville än att se glädjen i barnets ögon och verkligen gjorde allt för att barnets liv skulle bli så problemfritt som möjligt. Dock så försvann kärleken föräldrarna emellan, de liksom gled ifrån varandra och till slut beslöt de sig för att gå skilda vägar. Barnet tyckte förstås att det var jättetråkigt till en början men efter att tag så fann hen sig i situationen och upptäckte att det faktiskt var helt okej att bo på två ställen. Varannan vecka hos mamman och varannan vecka hos pappan. När det var veckobyte så pratade mamman och pappan med varandra. De skojade sinsemellan och ibland stannade den ena föräldern kvar hos den andra över en kopp kaffe för att överlämningen av barnet skulle bli så smärtfritt som möjligt. Barnet älskade båda sina föräldrar och såg fram emot dessa veckobyten. ”Nu är det pappas tur att gosa med mig”, kunde hen säga.
Men så plötsligt en dag så förändrades allt….

Den ena föräldern träffade en ny partner. En partner som var svartsjuk, kontrollerande och manipulativ. Barnet märkte inget av dessa sidor i början utan tyckte det var roligt att föräldern hade en ny människa i sitt liv som hen tyckte så mycket om. Den andra föräldern blev också glad för hens skull för även om kärleken inte fanns emellan dom som förr så tyckte de båda väldigt mycket om varandra.
Efter ett tag så började saker och ting förändras, smygandes till en början men med en konstant accelererande hastighet tills det en dag bara small till. Som en åskknall från en klar himmel. Nu fick inte barnet längre ta del av det lugna liv som hens föräldrar hade lovat hen den dag de gick skilda vägar. Pappan och mamman pratade inte längre med varandra då den manipulerade föräldern inte hade tillåtelse till det från den nya partnern. De träffades aldrig och inte ens ett telefonsamtal eller sms var längre tillåtet. Barnet kände av situationen och började må sämre och sämre… Den andre föräldern visste inte vad hen skulle ta sig till. Hen bad om hjälp på familjerätten (ett möte bokades som den manipulerade föräldern inte dök upp på), hen tog kontakt med en advokat (dennes brev besvarades med tystnad från den andre föräldern) och till slut såg föräldern ingen annan utväg än att låta barnet få som hen ville. Hen fick bo heltid hos den ena föräldern och träffa den manipulerade föräldern endast varannan helg. Boendeföräldern var knäckt. Vände sig till familj och vänner till den andre föräldern och bad om hjälp men ingenstans fanns någon hjälp att få. Rädslan för att stöta sig med sin släkting var ett hinder, ett annat var helt enkelt att vissa personer fick den manipulerade föräldern inte ha kontakt med för sin nya partner och därför var det svårt för hens vänner att ens försöka få kontakt med hen.

Nu hade det gått så långt att socialtjänsten hade blivit inblandad. Boendeföräldern såg det som det sista halmstrået för sitt barns skull. Kanske kanske skulle utbildade människor som jobbar med sådant här dagligen kunna nå fram till den andre föräldern och verkligen få hen att förstå att barnets hälsa och välmående och rätten till båda sina föräldrar står över allt annat.

Boendeföräldern hoppades verkligen, men innerst inne visste hen att ingen förändring kommer någonsin att ske innan den manipulerade föräldern själv vaknar upp och inser vad hen håller på med. Fram till dess så skulle hen skydda sitt barn och se till att barnet aldrig någonsin skulle sakna något och framförallt få barnet att känna att situationen som uppstått inte är barnets fel på något sätt!

Håll tummarna för att den här sagan får ett lyckligt slut….

3 reaktioner till “Det var en gång…”

    1. Jodå, det kan visst få ett lyckligt slut. Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig tro på det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *