Uppgiven

Vi har inte mycket, bor i ett hus ute på landet som vi hyr. Vi kan inte köpa ett eget hus, skulder hos kronofogden gör det omöjligt. När hyran, uppvärmning, el, sophämtning, busskort, bensin, mat och annat är betalt så har vi inte många kronor över. Omständigheter har gjort att vi tvingas leva på en inkomst, omständigheter som vi i dagsläget inte kan göra mycket åt. Men ändå. Mina barn har tak överhuvudet, hela och rena kläder. De får somna tryggt i sina egna bäddade sängar varje natt, de får tre mål mat om dagen, fri skolgång, fri tand- och sjukvård och ibland, när vissa företag ger rabatter, så unnar vi oss små minisemestrar. Vi har inhandlat en gammal husvagn som underlättar vid dessa tillfällen. En campingplats är sjukt mycket billigare än en hotellnatt och ska jag vara ärlig så är det sjukt mycket mysigare också. Jag skulle vilja säga att vi är enkla människor. Vi lever för dagen. För att koppla av och unna oss det lilla extra i vardagen så brukar vi packa en picknickkorg och bege oss ut i skogen. I skogen gör vi det som säsongen tillåter. På sommaren plockar vi blåbär, på hösten blir det svamp…
Vart vill jag egentligen komma med detta?
I morse var min lillebror över på en kopp kaffe. Vi kom, som vanligt, in på politik. Min bror är inbiten SD-anhängare, själv kallar jag mig för liberal humanist. Vi började diskutera läget i världen och självklart med fokus på Syrien, flyktingar, invandring och Sveriges roll i det hela. Min bror menar på att vi måste för sjutton se till vårt land i första hand. ”Vi har pensionärer som svälter, bostadsbrist, arbetslöshet, barn som lever i fattigdom. Se bara till dig själv syrran, kan du göra allt du vill?”
Det brast för mig. Min egen bror. Vi har samma uppväxt, delar samma erfarenheter, vi har båda varsin familj som vi älskar och som vi skulle kunna dö för. Ändå så tänker vi och ser så olika på samma problem. Jag har då aldrig hört talas om en pensionär som har dött av svält i Sverige. Bostadsbrist? Ja självklart. Det har jag själv märkt av då jag har sökt lägenhet. Arbetslöshet? Absolut. Men jobb finns för den som vill arbeta. Det handlar bara (enligt mig) om inställning. Barnfattigdom? Hur definierar vi det? Min dotter kan inte få den nya iPhone 6 som hon vill ha. Vi har inte råd. Lever hon då i fattigdom? Yngsta dottern vill ha en ny surfplatta, en iPad, då det spel hon vill ha ännu inte finns till Android. Om igen, hon kan inte få den, vi har inte råd. Ja, definierar vi fattigdom så, ja då är mina barn fattiga. Sen det sista han sa: ”Kan du göra allt du vill?” Nej lillebror, jag kan verkligen inte göra allt jag vill, just idag. Säg NÅGON i Sverige som kan göra precis det hen vill när hen vill. Jag vet att om jag skulle prioritera en utlandssemester för hela min familj så skulle jag kunna spara ihop till en. Det skulle säkert ta ett år eller två, men det skulle vara möjligt. Detta är inte fattigdom i mina ögon. Detta är materialistiskt tänk. På en sjukt egoistisk nivå!
Fattigdom i mina ögon är att inte ha tak över huvudet, att se sina barn i ögonen och veta att idag mina små, kommer ni inte få äta er mätta, men i morgon så kanske, kanske just vi kan lyckas få tag i ett matpaket från en av de tusentals hjälpsändningar som faktiskt kommer fram till oss här i flyktinglägret på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Och att kunna göra vad jag vill? Barnen i dessa läger kan inte ens gå utanför sitt tält (om de har haft turen att tillhöra en familj som faktiskt fått ett tält) utan rädsla att kanske trampa på en mina.
Folk pratar om att ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”. Absolut, det håller jag med om, men att stänga gränserna för att det kan bli lite obehagligt med en främmande familj som flyttar in i lägenheten bredvid mig, en familj som faktiskt får sängar och täcken helt gratis från socialtjänsten, gratis i den bemärkelsen att det faktiskt är MINA skattepengar som har betalat de sängarna… Dessutom så KRÄVER de mat också! Dessa människor som bara kommer hit för att ta del av vårt generösa bidragssystem. Och med dom kommer islamiseringen. Det är bara en tidsfråga innan våra inhemska kameler blir halalslaktade utanför våra trappuppgångar… Snart har vi sharialagar i Sverige och din dotter måste bära burka eller iaf nikab till skolan varje dag…
Denna okunskap som grundar sig helt och fullt i rädsla för det främmande, det overkliga som vi aldrig kan förstå eftersom att vi har levt i ett land som har varit förskonat från krig i 200 år. Vilka är vi, som sitter här på våra höga hästar och ens försöker att förstå, försöker att döma utan någon som helst fakta eller kunnande i dessa frågor. Var är era hjärtan? Var finns er medmänsklighet? Att vara människa är för mig ett definitivt tillstånd. Människa är du vare sig du är mörk, ljus, homosexuell, heterosexuell, jude, muslim, kvinna, man, vuxen, barn, hemlös, rik osv. Vi är ALLA människor! Det är så lätt att döma. En muslimsk man tappade kontrollen och slog sin kvinna. Sådana är DE- muslimerna. En svensk man tappade kontrollen och slog sin kvinna. Men vi måste ha förståelse, HAN har faktiskt alkoholproblem till följd av en svår uppväxt. Känns det igen? En invandrande muslim döms, om inte alltid så iaf allt som oftast för något som en landsman har gjort, trots att denna individ aldrig har gjort något som helst fel i västerländska ögon sett. Det är så lätt att gruppera det som är främmande. Om en svensk man gör ett fel, inte fan dömer vi alla svenska män efter den individens handlingar?

Jag förväntar mig inte att just DU kommer att läsa detta, jag förväntar mig inte att denna text kommer att delas 250000 gånger. Jag menar, denna text innehåller inga bilder på döda barn, den innehåller inga bilder på en grupp somalier som bränner den svenska flaggan, den innehåller inte ens det minsta avsky och förakt för främmande kulturer. Detta är trots allt bara en text, skriven av en helt vanlig svensk trebarnsmamma, arbetslös dessutom, som sitter i ”sitt” hus ute på den svenska landsbygden och funderar på vad just HON kan göra för att hjälpa. Ingen kan hjälpa alla, men vi alla kan hjälpa någon…