Lusen på kackerlackan

Du vet den här känslan. När man är totalt nere på botten. När det inte finns någon lägre nivå. När du har nåt ner till lössen på kackerlackornas värde. När dina barn är totalt beroende av dig och du kämpar, dag ut och dag in för att ge dom den trygghet de så väl behöver men du inte lyckas. Du vet den känslan va? Inte? Men det gör jag…
Jag har gjort en massa tokigheter och knasigheter i mitt liv. Jag har flyttat fler gånger än en nomad med sjuk rastlöshet. Jag har valt fel väg och tagit fel beslut gång på gång på gång. Men aldrig har jag varit så sårbar som nu…
En kontaktperson jag pratar med sa till mig: ”Försök att se det positivt, du kan bara klättra upp nu, du kan inte komma längre ner”. Jag försöker tänka så. Men sen ser jag sorgen i barnens ögon. Jag hör deras frågor och jag har inga svar…
Att vara bostadslös i Sverige år 2015, finns det ens? Jag förstår att vissa människor inte vill bli räddade. De trivs på gatan i alkoholen och drogernas dimma, men jag är inte sån! Jag vill lägga mina barn i deras egna sängar på kvällen, pussa dom godnatt och höra deras små snarkningar när jag slappnar av i min egen soffa, i mitt eget vardagsrum innan det är dags för mig att gå och lägga mig i min egen säng. Det här är en mardröm, en mardröm jag aldrig verkar vakna ur. Hur i helvete kunde det gå så långt???
Hur kan jag inte ha sett, hur kan jag inte ha märkt de små avvikelserna, det udda beteendet och de eviga lögnerna. Varför ringde inte varningsklockorna? Eller, det gjorde dom nog, men jag var för blind för att kunna se ordentligt. Jag trodde så starkt på människans förmåga till förändring att jag ville inte lyssna. Och nu sitter jag här. Visserligen hos en person som jag känner och som är mig mycket kär, men ändå. Mitt egenvärde är sänkt till botten. Jag tvivlar på mig själv dag ut och dag in. Jag orsakar lidande och obehag till mina nära och kära bara för att jag vill ge mina barn den bästa, mest stabila situation jag just nu är förmögen att ge och det gör ont…

Jag har inga fler instanser att vända mig till nu. Jag trodde på Sverige som ett land som tar hand om sina invånare men jag inser att jag har varit, som Löfvén så fint sa, naiv…
Det är dags för förändring. Som privatperson kan jag stånga mitt huvud blodigt och inte uppnå något men tillsammans med media, partikamrater och andra eldsjälar i Västerås så ska jag kriga. Detta ska aldrig någonsin få hända en annan familj igen!

Önska mig, och framförallt mina barn, lycka till.
Love…