”Varför börja med sig själv när man kan rädda världen”

Jag har ett problem.
Eller, jag har MÅNGA problem. Men just nu tänkte jag på ett specifikt problem som gör att jag hamnar i skiten gång, på gång, på gång… Det problemet stavas: J.A.G. B.R.Y.R. M.I.G.
Det är väl inget problem tänker ni. Jo faktiskt, det är ett STORT problem.
Det är inte så att jag bryr mig om bara mina närmaste utan jag bryr mig om ALLT och ALLA. Och jag tror, helt ärligt, att JAG är den som kan lösa ALLT och ALLAS problem! I mitt huvud så rör sig tankarna hela tiden: ”Hon behöver bara en kram” ”Han har bara inte hittat någon som vill lyssna än” ”De behöver bara få lite bekräftelse på att dom finns” ”Hon måste må sjukt dåligt, bäst att JAG visar att JAG bryr mig…” Osv osv osv ….
Detta är min förbannelse. Oftast, inte alltid, men oftast när JAG, räddaren som kommer att göra skillnad, lägger mig i saker så slutar det alltid med att det är jag som behöver räddas… Jag behöver lära mig att inte ALLTID lägga mig i, att inte alltid vara den som behöver finnas där för den personen som behöver hjälp.
Jag såg alldeles nyss på FB, en kille som frågade om någon hade en extra X-box 360 sladd liggandes. Helt plötsligt slog det mig. JAG har en X-box 360 sladd, dock ingen till övers, men vad gör det, jag kan ju köpa en ny, senare… Samma sak vad gäller giving people. Jag följer ju deras inlägg. Tänker att jag kan ju ge ett presentkort till EN person iaf. Sen ser jag nästa person som också behöver hjälp och då får jag ångest. Hur löser jag detta? Klart som fan att jag fixar det. På något sätt… Sen att jag fick lite drygt 4000:- i lön i januari när vår hyra är på 6500:-? Vad gör det. Det finns folk som behöver min hjälp. Klart att jag ska hjälpa….

Detta sjuka beteende har kostat mig förlusten av ett kontaktförbud som jag och barnen verkligen hade behövt just nu…
Jag behöver tänka om och tänka rätt, men fasiken vad svårt det är…. Klart som fan att man ska hjälpa de som behöver hjälp? Eller???

/A

Trött och bitter….

För två år och fyra månader sedan var jag helt tom. Hade inget. Mina barn och jag hade fått tag i en lägenhet i en grannkommun och vi fick börja på nytt. Folk i min närhet hjälpte oss att börja om på nytt. En begagnad soffa, en säng till låns, köksstolar från en annan och ett köksbord från blocket. Köksutrustning handlade vi eftersom och en tvättmaskin kom i form av en julklapp från pappa.
Idag, drygt två år senare står vi inför samma situation….
Hur sjutton kan jag alltid vara så blåst? Så blåögd och så fruktansvärt naiv? Varför tror jag alltid det bästa om mina medmänniskor? Jag vet ju egentligen att människor är dumma i huvudet? Fast i detta fallet så trodde jag inte, jag ville inte tro… Hur kan en vuxen människa bete sig på ett sätt som är så förkastligt i alla andra människors ögon? Vi flyttar snart. Jag och barnen. Vi har återigen lyckats få tag i ett boende. Hade jag varit troende så hade jag sagt att det var ett mirakel. Nu säger jag att det finns godhjärtade människor därute. Godhjärtade människor som förstår och vill hjälpa. Tyvärr så tillhör inte mitt ex den gruppen av människor…
Jag hade byggt upp ett nytt liv när jag träffade den här människan. Han verkade så bra på alla sätt. Snäll, omtänksam och godhjärtad. Så naiv var jag… Jag ser inte en människas rätta natur. Jag har inte de glasögonen. Inte ens när bevisen framträder ett, efter ett, efter ett… Varningssignaler… Röster som ropar: SPRING!!! Jag ser inte, eller jag kanske ser, men jag väljer att inte lyssna…
Allt som jag och barnen har lyckats samla på oss under dessa två och ett halvt år är nu borta. Fast hos en människa som bara ser till sig själv och sitt eget. Hans hat och förakt för mig går ut över mina barn och deras välbefinnande. Varför? Vad har dom gjort honom? Vad kan vara så hemskt i hans ögon som ger honom rätten att neka mina barn de mest simpla saker som tallrikar, bestick och ett glas till en måltid? Jag kan verkligen inte förstå… Hur som helst så löser det sig. Det gör det alltid. Karma kommer att sopa mattan med honom och jag kommer att stå bredvid och bara le. Jag är bra på att le. När människor får vad de förtjänar. 🙂
Tankar och funderingar en helt vanlig måndag hos en mycket trött och bitter Anna…..