Ny kamera

Igår tog jag mig ännu ett steg närmare total lycka. Hittade en kamera på annons som verkade helt perfekt för mig och för att jag ska kunna ta upp en del av mitt liv som jag verkligen har saknat -fotograferingen. Kidnappade T som i vanlig ordning inte har så mycket att säga till om, hoppade in i Lilla Blå och körde de tio milen till orten där kameran var stationerad. Under den timme resan tog så upptäckte både jag och T att Lilla Blå är ingen långfärdsbil. Vid 100 km/h så var det totalt omöjligt att föra en konversation. Motorljudet överröstade allt annat. Lovar att jag hade inte reagerat om Putin hade testkört sina stridsplan cirka 20 m ovanför motorvägen… Hur som helst, hon tar mig till jobbet och till affären och det är väl det som är huvudsaken 🙂
Väl framme på adressen så fick jag äntligen se mitt lilla adoptivbarn. Det blev kärlek vid första ögonkastet! Riktigt bra pris var det på den också så det var inget att tjafsa om. Kameran var nu min 🙂
Tillbaks till Lilla Blå och de tio milen hem igen under total tystnad förutom ljudet från Lilla Blås motor som kraftfullt protesterade. Väl hemma så hann vi bara komma innanför dörren innan mellan hade lagt beslag på mitt lilla hittebarn. ”Tack mamma!” och så var kameran borta…. Jag lät henne hållas ett tag och efter att den första nyfikenheten hade lagt sig så var vi båda överens om att vi ska ha delad vårdnad över kameran. Trots allt, både hon och jag hade namnsdag igår så det fick väl bli vår gemensamma namnsdagspresent 😉

Nu behöver vi bara en bil med dragkrok och en tvättmaskin, sen är den här lilla familjen helt tillbaka där vi var den ödesdigra dagen för lite drygt två år sedan då början till slutet inleddes.

Tillsammans klarar vi allt!
Bilder från nya kameran kommer 🙂

Kram /A

Tacksam…

Sätter mig ner i soffan i väntan på att tvätten ska bli klar i tvättstugan. Hör ljudet från litens rum. Ikväll får Croodarna stå för godnattsagan. Från mellans rum hörs det fnitter, hon skypar nog samtidigt som hon tittar på någon serie. Ser mig omkring i lägenheten. Väggarna i vardagsrummet gapar tomma, men resten av rummet har fått sin prägel. En soffa, en matta, en tv-bänk, min säng och jag har till och med fått upp gardiner. TV:n har fått sin obligatoriska plats på väggen. Tänker på hur fint det kommer att bli när renoveringen är klar i början på mars, när tavlorna kommer på plats och bilder på barnen fyller upp de tomma, gapande ytorna. Resten av lägenheten ser ut ungefär likadant. Möbler är på plats men väggar i de rum som ska renoveras är tomma. Mellans rum är som en saga. Ler när jag tänker på hur duktig hon är på inredning. Hon har verkligen öga för detaljer 🙂
Idag var det även dags för besiktning av ”smurfen”, bilen jag fick köpa av en fd kollega för en spottstyver. Med ångest i magen satt jag i de obekväma sofforna på bilprovningen, tålmodigt väntande på domen. Men som jag brukar säga: Varför oroa sig? Inte en enda anmärkning! Jag trodde knappt mina ögon när jag kollade ner på papperet. Slängde mig in i bilen och gasade därifrån, rädd att besiktningskillen hade gjort något fel och skulle ropa tillbaka mig. Jublade inombords när vi rullade ut på motorvägen med vetskapen att nu har jag en fungerande, laglig bil i minst ett år framöver.

Det jag vill säga med dagens inlägg är att vi börjar hitta tillbaks igen. Tillbaks till livet, till glädjen och till den underbara känslan av att vi klarar allt! Det var inte alls länge sedan jag skrev ett inlägg om att vara lusen på kackerlackan. Det känns som om det vore eoner sedan! Jag är så glad att jag lyckades bryta mig fri från den destruktiva tillvaron som både jag och mina tjejer levde i varje dag. Då hade jag, med facit i hand, ingenting. Idag har vi allt! Vi har ett hem, jag har ett jobb, vi har en bil och framförallt- vi har framtiden framför oss!
Och den här gången tänker jag inte hoppa på första skabbiga vagn som rullar förbi. Jag väntar på tåget som kommer med första klass-vagnarna 🙂
(eller ännu bättre, jag kan fortsätta att gå, vem gillar att åka tåg anyway….)
Kram /A