Lilla Liten

Mina barn är helt klart de finaste i hela världen, visst, jag kanske är liiite partisk, men jag försöker ändå se dom från en neutral sida. Idag handlar mitt inlägg om liten men jag skriver ändå några rader även om Stor och Mellan och deras egenskaper.
Först har vi Stor:
Med en hjärna som skulle få Einstein grön av avund så är han även driven, analytisk, teknisk, snäll, omtänksam och fruktansvärt hjälpsam.
Mellan:
Vackrast i världen, snäll, förståndig, ansvarstagande, självständig, går sin egen väg och struntar fullständigt i vad andra tycker om det och även hon är väldigt omtänksam.
Sen har vi då lilla Liten:
Lilla söta liten. Med ett hjärta som rymmer ALLT och ALLA. Ingen får bli lämnad utanför. Alla måste få vara med, måste få synas. Ingen är mindre värd än någon annan och konflikter får inte ske. Om Liten fick som hon ville så skulle hon ta alla under sina vingar (både människor och djur) och rädda världen.
Efter all turbulens som vi fick utstå efter ”separationen” så har Liten inte riktigt varit sig själv. Hon har inte mått bra på flera olika sätt och mamma har blivit sjukt orolig för henne. Det gick så långt att jag en dag tog upp telefonen och ringde VC för att boka en läkartid som i sin tur kanske kunde leda till en samtalskontakt för Liten. I morgon har hon sin läkartid…
I morse när jag skjutsade Liten till skolan så frågade jag om hon är redo för läkarbesöket i morgon. ”Verkligen inte!” blev hennes svar. Jag förklarade att jag var orolig för henne, att hon inte har mått bra och att jag inte riktigt når fram, vi behöver hjälp utifrån för att få henne att bli den glada, sprallig lilla Liten igen. Hennes svar fick mig att skratta tills jag grät. Hon är så söt min lilla, och smart. Jag känner i mitt hjärta att vi fixar detta. Skulle jag ha fel så finns VC alltid kvar och jag kan ringa igen. Men jag tror på oss, mig och mina barn. Vi är starkare än vad någon kan se 🙂

Och nu undrar ni förstås: Vad blev Litens svar? Läs själva 🙂 Kram /A

”Mamma, jag behöver inte gå och prata med någon. Ja det har varit jobbigt men jag kan prata med dig. Du och jag och Mellan fixar detta själva. Vi behöver verkligen ingen ”NORMAL PERSON” som hjälper oss….”

Aliens?

Ställde mig precis på vågen efter att ha undvikit det i några veckor. Tänkte att nu mår jag ju bra (iaf gigantisk mycket bättre än de senaste månaderna) så viktnedgången borde ju ha stannat av och kanske till och med vänt. Men nej. Kisade ner på siffrorna och började fundera på om vågen var trasig. Provställde mig en gång till, samma resultat.. 44,1 ynkliga kilo…
Så, nu har hypokondrikern vaknat i mig. Har jag HIV, Ebola, Zika-virus eller helt enkelt bara leukemi i stortån? Var tvungen att rådfråga min bästa vän och mentor här i livet, (doktor) T. Han tror helt och fullt på en alien (visserligen sa han parasit, men jag tolkar det som en alien), och jag började genast se det framför mig. Hur den här lilla söta varelsen kommer att tränga ut genom bröstbenet på mig, väsa fram ett hest ”mamma” på utomjordiska och hur jag får presentera hen för sina syskon. Ser hur jag, tillsammans med mellan och liten, går i baby-butiker och väljer ut spjälsäng, babyskydd och små söta mössor till den lilla varelsen. Måste komma på ett bra namn, Ripley ligger nära till hands… Vad äter ens en alien? Måste säga att tanken på att amma den lilla inte lockar jättemycket…
Spanar vidare ute i cyberrymden för råd till nyblivna alienföräldrar och efter det ringer jag nog VC utifall att Doktor T kanske har misstagit sig…

Love /A

Misstankar

Igår tänkte jag skriva ett långt och varmt inlägg om en person som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Idag väljer jag istället att skriva något helt annat…
Jag är trasig. Värre än jag har trott. Jag litar inte på någon och är misstänksam i alla situationer. Jag funderar och analyserar vad olika människor säger och undrar alltid: Vad har hen för baktanke med detta? Vad vill hen egentligen? Jag hör vad hen säger men tills jag ser handling, hur kan jag då lita på att personen ifråga verkligen menar det hen säger?
Två år tillsammans med en mytoman har tydligen gjort mig till detta. En misstänksam, bitter och osäker människa som aldrig kommer att lita på en människas ord igen. Han har vunnit. Han har brutit ner mig totalt. Och tanken på att jag knappast är hans sista offer får det att vända sig i magen på mig, men som en kär gammal vän brukar dunka in i huvudet på mig; Det är någon annans problem..
Jag får nog inse att kärlek inte är för mig, utan tillit hur kan det då någonsin bli kärlek?
Känner mig för första gången på mycket länge väldigt ensam just nu. 🙁 (dessutom är jag sjuk så det är verkligen JÄTTEsyndast om mig)

Det ser ut som att det kommer att bli en fin dag idag iaf så jag tar nog med mig en god bok och ger mig ut i naturen. Försöka hitta en enslig plats där jag kan ligga i solen och faktiskt inse att sommaren är på väg och att jag har goda vänner som står vid min sida. Kanske, kanske kan det bli bra även för mig till slut…

Ha det /A

Legalisera Cannabis?

Hade en intressant ”diskussion” med en vän idag. Det handlade om att legalisera cannabis för medicinskt syfte. Jag vet inte hur mycket ni andra har hängt med i svängarna ang en kille som har odlat cannabis i sitt hem just för medicinskt bruk? Killen i fråga har obeskrivliga smärtor efter en olycka för en si sådär 20 år sedan som lämnade honom rullstolsbunden. Läkarna har inte lyckats att hjälpa honom med smärtlindring och detta i sin tur har lett till att han, och även hans familj, har fått lida något oerhört. Jag har fått, jag vet inte hur många, förfrågningar där folk ber mig att skriva på listor där killen ska gå fri från straff efter att just ha odlat cannabis i hemmet.
Nu kommer då min åsikt i det hela.
Ja, jag lider med dig stackars sate som lever med dessa smärtor 24/7. Det är sjukt att svensk sjukvård år 2016 inte har lyckas med att dämpa dina smärtor, det är rent av skrämmande. Men! Vad ger det dig rätten att ta lagen i egna händer?
Om jag ger ett liknade exempel;
Jag har levt med ångest i större delen av mitt liv. Sjukvården har försett mig med ångestdämpande mediciner samt KBT-behandling. Detta har till viss del hjälpt mig men fortfarande så kommer ångesten då och då, helt utan förvarning och jag måste kämpa mig igenom den, övertala mig själv gång på gång att döden är lockande men inte ett alternativ! Ska jag då ha rätt att experimentera med olagliga substanser för att få lindring? Och om jag gör det, ska jag då få gå fri från straff? Ja självklart, är min spontana tanke, MEN om vi tänker ett steg längre? Vad är det som skiljer Sverige och det svenska samhället från låt oss säga vilda västern eller andra ociviliserade samhällen? Kan svaret vara så enkelt som lagar, regler, förordningar. En polismakt, ett rättssystem och en kriminalvård? Jag vill gärna tro att svaret är så enkelt. Vi har regler, lagar, förordningar just för att förvisso oss om att oskyldiga inte ska dömas, just för att den ”vanliga civila” inte ska ta lagen i egna händer. Jag (vi?) måste tro på att detta system är skapat för att just rättvisa ska skipas och inte för att folk ska gå bärsärk så fort något inte passar just MIG och vi MÅSTE tro på att det faktiskt fungerar!
Jag är liberal i grunden och tror på människors förmåga att kunna välja fritt, och att kunna veta att när jag gör mitt val så har jag försäkrat mig om att INGEN annan kommer att skadas eller bli lidande pga mitt val. Men tyvärr måste jag säga, att idag fungerar inte världen riktigt så…
Jag lider med dig, du stackare med dessa obeskrivliga smärtor. Men jag hoppas att du och många fler med dig inser att detta är inte rätt väg att gå. Se till att få till en lagändring FÖRST. Den dagen jag får en sån förfrågan i min inbox; ”Legalisera cannabis för medicinsk smärtlindring”, DÅ är jag den första att skriva på den listan….
Att begå ett brott först och SEDAN använda det för att ändra en lag? Nja, inte rätt väg att gå…

Annars har min dag varit helt okej. Första delen av dagen tillbringade jag med en person som har kommit att betyda väldigt mycket för mig den senaste tiden. Ser nyfiket och ganska förhoppningsfullt på framtiden och vad den har att utvisa. Önskar att jag vore synsk 😉
Den senare delen av dagen har mest bestått av telefonsamtal ang oro för liten och planering för hur saker och ting ska lösas i vardagen. I morgon står bromsbyte på bilen på schemat och med hjälp av goda vänners råd och en underbar pappa så har jag ingen som helst oro för att jag inte ska fixa det. Återkommer med resultatet. 🙂
Nu är klockan sängdags för länge sedan så jag ska väl fundera på att börja göra mig iordning för natten. Siktar på att landa på kudden inom de närmaste timmarna.
Sov gott ni andra
Love /A

Framtida pojkvän?

Har upptäckt att jag har ett problem. Ett STORT problem….
Efter det senaste förhållandet med Sveriges största mytoman/psykopat så är det ingen i min familj/bekantskapskrets (och då menar jag verkligen INGEN!!!) som litar på att jag är myndig nog att ta egna beslut i framtida pojkvänsmaterial…
Visserligen kan jag förstå dom, nu med facit i hand menar jag, men ändå? Behöver jag bli omyndighetsförklarad för det? Antagligen.. Jag skulle förmodligen inte känna igen en ”bad boy” om han så hoppade upp från ingenstans och bet mig i de delar där solen aldrig skiner, men jag vill väl ändå ha NÅGOT att säga till om? Antar att jag får lägga ner den villfarelsen, jag kommer ALDRIG att få ta detta beslut själv igen, och kanske är det bra? Jag har trots allt stått utan bostad, med två tjejer som inte haft NÅGON annan än mig att luta sig emot. Utan säkerhet, trygghet, utan adress, tillhörighet eller en fristad där vi tre kunnat landa och reflektera; Vad var det som hände?
Jag har haft tur, eller rättare sagt VI har haft tur. Det sociala skyddsnätet fångade upp oss redan från dag 1. Dag 2 och framåt så hade jag ER, mina fina vänner, speciellt du M, som gav oss en fristad, där vi kunde få vara oss själva, landa och reflektera, vad är det som egentligen har hänt? Idag, knappt fyra månader senare så förstår jag ingenting. Vi har helt plötsligt för MYCKET möbler och jag måste sälja av en del? Vad hände egentligen? Jag väljer att radera de två senaste åren av mitt liv från mitt minne. De åren har inte gett mig NÅGOT förutom ångest…
Så. Nu. Om jag någonsin skulle få känslor för en annan person igen, så vet jag att ni, min fina familj och mina underbara vänner, kommer att hjälpa mig. Ni kommer att se till att jag väljer bra och att jag väljer rätt.
Våren är här. Jag börjar leva igen. Vem vet vad framtiden för med sig? 🙂
Kramizar i kvadrat /A

Vårkänslor

Tussilago vid vägkanten, tranor på åkrarna, sädesärlor, ladusvalor och grönsångare. Solen värmer några korta timmar varje dag. Parkarbetare sopar bort grus, solglasögon var man än vänder sig, vinterjackor byts ut mot vår- och sommarjackor och fågelkvitter hörs vart än man går. Men det säkraste vårtecknet av alla? Jag vevar ner sidorutan i bussen då och då..
Nu är det hög tid att få på sommarsulorna på bilen. Lady Sol måste få en uppfräschning och balkongen måste göras iordning. Någon som har balkongmöbler att skänka? 😉

Jag måste säga att våren även för med sig andra känslor. Känslor som jag aldrig, i min vildaste fantasi, kunde drömma om att få uppleva igen. Jag kan inte säga på rak arm att jag kan sätta fingret på vad det är, men jag vet att något är det och det är pirrigt. 🙂 En promenad i solen, en glass vid vattnet, en tur på landet i nya bilen, jag längtar… Är jag kär? Jag tror att jag är kär i möjligheten att bli kär. Att inse att det jag trodde var helt dött inom mig faktiskt kan vakna till liv igen och nu är den rätta tiden. Samtidigt som knoppar brister och krokusar tittar upp i gräsmattor här och där… Jag tror att det finns ett litet frö inom mig som faktiskt bara behöver gödas. Med lite omtanke, lite värme och en hel del näring? Ja kanske, kanske kan även jag få uppleva värmen och kärleken igen 🙂

(fast nu tar realisten i mig över och säger: Yeah right! Men snälla, låt mig få drömma 🙂 )

Sov gott /A