Vem är jag att döma?

Hur kan jag någonsin döma människor?
Jag gav faktiskt två år av mitt liv utan att fatta vem han egentligen var. Gång på gång blev jag lurad, manipulerad, förd bakom ljuset…
Jag lider verkligen med er i förtid.
Jag önskar att jag kunde finnas där för er att varna, men vem skulle lyssna?
Men ni ska veta, jag finns där den dagen ni faktiskt förstår…
Jag kunde gå vidare och så kan ni.
God natt/A

Tvättstugehelvete!!!!

Nu är Anna arg.
Hade en tvättstugetid idag igen. Går igenom tjejernas rum, fyller tvättkorgen och kånkar ner skiten till tvättstugan som ligger ett par trappuppgångar bort. Möter en kille i 10-årsåldern som skriker till mig:
-”Tvättstugan är upptagen!”
-”Jaha, svarar jag, men nu är klockan sju så det är min tur, jag har bokat”
Lyfter näsan i vädret lite så där viktigpettrigt och tänker att jag minsann ska tala om för den som är i tvättstugan att nu är det faktiskt min tur. Men väl inne bland tvättmaskiner och torktumlare så hittar jag varken tvätt eller människa. Killen måste ha tagit fel, tänker jag och lastar in i maskinerna. Traskar upp till lägenheten igen och tar itu med lite annat husarbete.
En timme senare, dvs nyss, ska jag gå ner igen för att flytta tvätten från maskinerna till torktumlare och torkskåp. Möter samma kille igen och den här gången är han lite smått upprörd:
-”Mamma säger att du inte får tvätta här, du ska tvätta i din egen tvättstuga!”
-”Men det är ju precis det jag gör” svarar jag lite så där fjortiskaxigt, ”detta ÄR min tvättstuga”
-”Du bor ju inte ens här!” kontrar den lilla uppkäftiga ungjäveln (ja han har blivit det i mina ögon vid det här laget) ”Mamma säger att du bor i 5a!”
-”Jo, det stämmer” säger jag, ”men vår tvättstuga ligger här och jag tänker fortsätta tvätta här! Hälsa din mamma det!”
Nu är jag lite smått upprörd och funderar helt seriöst på att ta reda på vem den här killens mamma är. Hon behöver få lite hjälp med att reda ut saker och ting i kvarteret….

Använder min lilla ”plupp” för att ta mig in i MIN tvättstuga och den fungerar jättebra (mycket konstigt då jag tydligen inte FÅR tvätta här). Väl därinne så upptäcker jag att INGEN i det här kvarteret vet hur ett luddfilter fungerar eller så vet de men skiter fullständigt i det då de vet att ”Anna tvättar ju snart, HON tar reda på vårt ludd!” Mutter mutter…
Om det finns någon därute som vet hur man kopplar rör och el till mitt badrum så att jag kan börja använda min tvättmaskin asap så vore jag sjuuuuukt tacksam om du/ni ville höra av er. Får spunk snart!!!!!

Nu har jag inte hunnit hämta upp tvätten än så jag antar att den här historien inte har sitt slut just här, men fortsättningen får jag återkomma med. Nu ska liten i säng och bara det kan vara ett halvt företag. Jag var bara tvungen att ventilera lite…

Må gott! /A

Brev till Stefan Löfvén

Stefan Löfvén. Jag måste bara få ställa en fråga till dig. Hur hade du och dina fina kollegor MP tänkt att jag i framtiden ska ha råd att äga en bil? Jag är en ensamstående trebarnsmor, varav två av barnen bor hos mig på heltid. Jag jobbar som bussförare. Jag är inte heltidsanställd utan blir inringd när jag behövs. Vissa veckor får jag jobba massor, andra veckor finns det knappt jobb åt den heltidsanställda personalen och det betyder 0:- i inkomst för mig de veckorna. Min minsta tjej är 10 år gammal. Mina arbetstider är inte som dina Stefan. Vissa dagar slutar jag inte förrän framåt småtimmarna. Min dotter får då fixa sin egen kvällsmat och gå och lägga sig själv, utan att veta när mamma kommer hem. Visserligen så är min äldre tjej (16 år) väldigt duktig och har tagit på sig ett ansvar som egentligen inte är hennes. Hon hjälper mig en hel del när jag jobbar obekväma tider. Bara det att hon håller sig hemma när liten ska sova innebär en otrolig trygghet för mig som mamma.
Varför gör jag då detta? Svaret är inte svårare än att jag måste. Jag har ett ansvar att sätta mat på bordet, kläder på barnen och se till att hyra, el och telefon blir betalda varje månad. Stefan, jag har inte många kronor kvar efter att jag gjort just ovanstående. Tack vare din och regeringens politik så har jag ju ett ett annat val. Jag kan gå till socialen och kräva att bli försörjd av dom, men jag är inte en sådan människa. Jag vill klara mig själv och försöker verkligen så långt det går att göra just det. Ibland får jag svälja min stolthet och be min stackars far om hjälp och oftast så hjälper han mig och barnen. Men ska det verkligen behöva vara så här?
För att ta mig till jobbet så har jag lyckats att få tag på en bil som jag fick köpa billigt av goda vänner. En VW Passat årsmodell -00. Den är en livräddare för oss tre. Åka kollektivt är en fin idé och jag förstår tänket, men om jag (som är bussförare) ska se till att bussen faktiskt kommer ut på morgonen så hamnar jag genast i ett moment 22. För att kunna ta bussen så lär någon faktiskt köra den, om jag ska köra den, hur ska jag då ta mig till jobbet för att hämta den? Nej Stefan. Din och min verklighet är nog inte riktigt densamma. Jag läste att du hade en fin Audi. Kan tänka mig att den inte är miljöklassad? Antar att du också kommer att drabbas av den nya bilskatten som du och MP har lyckats driva igenom. Jag lider med dig. Hur mycket pengar kommer du att ha kvar varje månad efter du har betalt din bilskatt? Hoppas att du, liksom jag, faktiskt klarar av att sätta mat på bordet även i framtiden. För mig innebär det att jag kanske måste söka mig ett till jobb. Men det fixar jag så klart. Jag måste fixa det så då gör jag det, som alltid. Jag lär ju hitta någon tid i veckan som jag faktiskt kan få se mina döttrar, jag är en mästare på att pussla med min tid.
Antar att du aldrig kommer att läsa detta herr Stadsminister, men att bara få skriva det i tron att du kanske springer på min text och faktiskt hajar till? Chansen är mikroskopisk, jag vet…
Hoppas du får en fin dag i solen herr Löfvén.
/A

PS: Hittade lite fakta om din bil:

A8 L är bland det lyxigaste Audi har och beteckningen L är en längre version av A8. Motorn i bilen är en V12:a med en effekt på 500 hk som gör 0-100 km/h på 7,1 sekunder, eftersom det är den bepansrade security-versionen. En vanlig Audi A8 med samma motor gör 0-100 km/h på 4,7 sekunder.

Skärmavbild 2016-05-08 kl. 15.03.25

Kär <3

Okej. Jag erkänner: Jag är kär! Inte lite så där ”pirr i magen-kär” utan ”helt jäkla crazy livet känns underbart-kär”!
Vad är det som har hänt egentligen? För bara ett par månader sedan var jag totalt känslokall. En sur, bitter, sårad gammal tant som dagligen funderade på om nästa andetag ens var värt mödan att ta. Trasig, uppgiven, ja helt enkelt slut som människa…
Jag registrerade mig på Badoo, en sida som jag har kommit att gilla mer och mer under årens lopp. En kväll när jag satt i min ensamhet med mitt obligatoriska glas rosé så hittade jag honom. Såg att han var boende i min lilla by och kände direkt: varför inte? Om inget annat så kan det ju bli början på någon form av vänskap (ja jag känner mig sjukt ensam här ute på bondvischan och börjar bli desperat efter vänner att umgås med). Så jag chansade. Slängde iväg ett meddelande i stil med: ”Varför har jag inte sett dig tidigare? Antar att du är väldigt kidnappad vid det här laget?” Fick tillbaka något i form med: ”Jag är högst okidnappad…” Kände direkt att vi klickade på samma totalt IQ-befriade nivå och vi började prata. Märkte snart att vi hade samma sjuka humor och att han var en jordnära kille som inte strävade efter status, pengar och karriär. Någon som var totalt annorlunda än de flesta av mina andra misslyckade försök till pojkvänner jag har haft. Intresset för honom blev bara starkare och starkare…
Idag umgås vi nästan dagligen. Han får mig att känna hopp om framtiden och min dödslängtan är nästintill som bortblåst. (behöver kanske tillägga att hur gärna jag än har velat att livet ska ta slut så har jag aldrig tänkt tanken att faktiskt göra något åt saken. Mina barn har liksom ett högre värde än så. Skulle ALDRIG göra något som kan skada dom, på NÅGOT sätt)

Så, hur bra allting än känns just nu så är det även skrämmande. Alla som någon gång varit kär har nog haft den känslan. Känslan att eventuellt bli sårad, lämnad, förd bakom ljuset osv. Jag har ju en del erfarenhet av dessa saker så det är klart att rädslan finns där… Men jag väljer att följa med på resan. Försöker att faktiskt må bra i stunden och tänker att ”händer det så händer det, då tar jag tag i det då”. Jag vet att jag har vänner vid min sida, vänner som kommer att plocka upp mig och vägrar att bara stå bredvid och se mig rasa än en gång.
Just nu väljer jag att fokusera på min lilla knäppa, galna, sjuka och totalt underbara J. Tack för att du finns <3 /A