Kär <3

Okej. Jag erkänner: Jag är kär! Inte lite så där ”pirr i magen-kär” utan ”helt jäkla crazy livet känns underbart-kär”!
Vad är det som har hänt egentligen? För bara ett par månader sedan var jag totalt känslokall. En sur, bitter, sårad gammal tant som dagligen funderade på om nästa andetag ens var värt mödan att ta. Trasig, uppgiven, ja helt enkelt slut som människa…
Jag registrerade mig på Badoo, en sida som jag har kommit att gilla mer och mer under årens lopp. En kväll när jag satt i min ensamhet med mitt obligatoriska glas rosé så hittade jag honom. Såg att han var boende i min lilla by och kände direkt: varför inte? Om inget annat så kan det ju bli början på någon form av vänskap (ja jag känner mig sjukt ensam här ute på bondvischan och börjar bli desperat efter vänner att umgås med). Så jag chansade. Slängde iväg ett meddelande i stil med: ”Varför har jag inte sett dig tidigare? Antar att du är väldigt kidnappad vid det här laget?” Fick tillbaka något i form med: ”Jag är högst okidnappad…” Kände direkt att vi klickade på samma totalt IQ-befriade nivå och vi började prata. Märkte snart att vi hade samma sjuka humor och att han var en jordnära kille som inte strävade efter status, pengar och karriär. Någon som var totalt annorlunda än de flesta av mina andra misslyckade försök till pojkvänner jag har haft. Intresset för honom blev bara starkare och starkare…
Idag umgås vi nästan dagligen. Han får mig att känna hopp om framtiden och min dödslängtan är nästintill som bortblåst. (behöver kanske tillägga att hur gärna jag än har velat att livet ska ta slut så har jag aldrig tänkt tanken att faktiskt göra något åt saken. Mina barn har liksom ett högre värde än så. Skulle ALDRIG göra något som kan skada dom, på NÅGOT sätt)

Så, hur bra allting än känns just nu så är det även skrämmande. Alla som någon gång varit kär har nog haft den känslan. Känslan att eventuellt bli sårad, lämnad, förd bakom ljuset osv. Jag har ju en del erfarenhet av dessa saker så det är klart att rädslan finns där… Men jag väljer att följa med på resan. Försöker att faktiskt må bra i stunden och tänker att ”händer det så händer det, då tar jag tag i det då”. Jag vet att jag har vänner vid min sida, vänner som kommer att plocka upp mig och vägrar att bara stå bredvid och se mig rasa än en gång.
Just nu väljer jag att fokusera på min lilla knäppa, galna, sjuka och totalt underbara J. Tack för att du finns <3 /A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *