En dag i byn

Jag behövde gå till apoteket igår för att hämta nya mediciner. Frågade liten om hon ville följa med så kunde vi fånga några pokemons på vägen, självklart ville hon det. Fick även med mig J och vännerna T och V. När vi går där i samlad trupp, zombieliknandes med blicken helt fäst ner i mobilerna, så ser jag plötsligt något i ögonvrån. En man i 70-årsåldern liggandes på gatan med ansiktet nedåt. Systembolagskassen ligger en bit ifrån och en ölburk som gått sönder lämnar tydliga, blöta spår på gatan. Jag hinner inte ens reagera. Glömmer allt vad rattata, charmander och pidgey´s är och rusar fram till mannen. Jag vänder på honom och frågar hur det är med honom. Jag får inget svar men ser att han har slagit i ansiktet. Ett skrubbsår i pannan och även ett på näsan. Hans knogar blöder och skammen lyser igenom honom. Jag frågar om han förstår mig och till slut får jag fram ett tyst ”Jo”. Inser att mannen är född och antagligen uppvuxen i Finland och beslutar mig för att försöka hålla mig till korta meningar på svenska så att vi kan förstå varandra. Frågar om han vill att jag ringer en ambulans men det vill han absolut inte. Då förklarar jag att jag vägrar att lämna honom på gatan och släpper honom inte innan vi har fått hjälpa honom hem. Tillsammans med T så får vi upp mannen i stående position. Jag räcker honom kryckan och J får ta systembolagskassen, sen börjar en inte alltför lång men ack så besvärlig vandring hem till mannens lägenhet. Jag försöker att småprata med mannen på vägen. Jag får reda på att han har problem med höften och att han väntar på en operation som ska ske nästa månad. Han berättar även att han har ”två fina pojkar”. Den ena boendes i byn och den andra uppfattade jag aldrig var han bodde, ortsnamnet blev till ett slödder pga mannens promillehalt.
Väl framme vid hans trappuppgång så ramlar han återigen i hissen upp till våning tre där han sa att han bodde. Förbannar mig själv och mina svaga handleder för att jag inte orkade hålla honom upprätt. Detta fallet gick dock mycket bättre och inga nya skador uppkom. Jag får mannens nyckel och låser upp hans dörr. Väl inne i hallen så möts jag av en stank beståendes av en blandning av urin, alkohol och instängd luft. Jag hjälper honom till hans kombinerade säng/soffa och kollar återigen över skadorna i ansiktet. Jag har ingen sjukhusutbildning men gör bedömningen att mannens största skada är mer mental än fysisk. Jag ser skammen i hans ögon…
Innan vi går säger jag till mannen att: ”jag lägger din nyckel här på bordet, i vanliga fall så betyder det otur att lägga en nyckel just på bordet men det får gå för denna gången.” Då lyfter mannen sin blick mot mig, han ler, tar av sig sin keps, lägger nyckeln i den och sedan kepsen på bordet. ”Nu, ingen otur” säger han och vi lämnar honom med ett löfte att han ska ringa sina fina pojkar om han blir sämre….

Väl ute i den friska luften så frågar jag liten om hon blev rädd för det hon precis fått uppleva. ”ja det blev jag”, får jag till svar. Ställer frågan om hon var rädd att mannen skulle göra mig illa och hennes svar gjorde mig sjukt varm i hjärtat: ”Nej mamma, jag var rädd för att mannen hade gjort sig illa”

/A

Frustration på asylboende

Vaknade för en liten stund sedan och läste på vlt.se om branden på Westsura herrgård. Jag har inte alla fakta, jag vet inte vad som har inträffat mer än att en gammal, antik byggnad har brunnit ner till grunden. Spekulationerna går vilda på sociala medier dock…
Polisen har häktat en 28-årig asylsökande som misstänkt för mordbrand. Citat från vlt.se: ”En 28-årig man som bor på asylboendet på Westsura herrgård är häktad misstänkt för mordbrand. Han ska ha tänt på i frustration när han nekades att få tala med Migrationsverkets personal.”

Om 28-åringen är skyldig till detta så är jag inte förvånad. Jag har vid ett flertal tillfällen kört buss ut till de asylsökande. Vid några tillfällen så har bussföretaget jag jobbade för, hämtat de boende och skjutsat in dom till Virsbo Konsthall där det har varit utställningar om bl.a. ”Afghanistanska kvinnor”. Det har varit en sjukt uppskattad utflykt då merparten av de boende har velat åka med, vissa turer har inte sittplats kunna erbjudits till alla passagerare. Väl framme i Virsbo så en del valt att gå på utställningen men andra har tagit sig till Virsbos andra utbud av affärer och kultur. Som alla ni boende i Västmanlands kommun så borde ni veta att det utbudet är groteskt! På tillbakaresan så har en del frågat mig om jag inte kan släppa av dom vid vägen som går in till Surahammar. De har verkligen bönat och bett om det och jag har inte kunnat säga nej. Jag har frågat på knagglig engelska hur de ska ta sig tillbaka till boendet sen och fått till svar (på om möjligt ännu mer knagglig engelska) att det är inga problem, vi går!
Väl tillbaka på boendet så har SAMTLIGA boende tackat mig med ett stort leende. Jag har fått beröm för min körning och de har bett mig att komma tillbaka. Vissa barn har kramat om mig (och det har varit helt vanliga ensamkommande barn i åldrar mellan 1 till tonåren, inte 37-åriga ensamkommande skäggbarn som jag hela tiden blir matat med att alla är). Det är inte en gång jag har lämnat de boende med tårar i ögonen, utan VARJE gång!!! Den senaste gången jag lämnade de boende bakom mig så tittade jag i backspegeln och såg dom vinka till mig med leenden som spred sig från öra till öra. Jag bröt ihop totalt och ringde min bästa vän T… Jag frågade om han trodde att det fanns någon möjlighet för mig att ta med samtliga boende till min lilla lägenhet i den lilla byn jag bor i. Jag trodde helt ärligt (i min enfald) att jag, på egen hand, skulle vara mer kapabel till att ge dessa människor ett bättre liv med mer livskvalitet och framförallt så skulle jag vara en människa som verkligen SÅG dessa individer…. Tårarna ville inte sluta rinna den dagen och jag är sjukt tacksam för att jag inte har fått just den körningen igen. Jag hade verkligen inte fixat det en gång till….
Det jag vill säga med det här inlägget är inte att jag tycker att det är okej det som har inträffat ute i Westsura men att jag FÖRSTÅR att det bara var en fråga om tid innan något liknande skulle hända. Önskar att vår kära regering hade gjort ett experiment på helt ”vanliga” svenska människor innan de valde att placera så många krigshärjade människor på så liten yta utan möjlighet till NÅGON form av stimuli. Mitt förslag hade varit att Löfvén, Romson, Lööf, Sjöstedt och vi kan slänga in Kinberg-Batra också, hade fått testbo därute i ett par månader. Utan bil, utan pengar och utan möjlighet att få ta kontakt med deras nära och kära… Självklart så hade vi ordnat så att de fick lagad mat tre gånger om dagen och tillgång till en sovplats, toalett och dusch. När de hade fixat detta under två månaders tid, utan NÅGRA som helst tecken på frustration, uppgivenhet och andra former av mänskliga sociala bristsymtom DÅ hade vi kunnat godkänna boendet för X antal asylsökande utan möjlighet till social och mental stimuli…
Sjukt trött på vår regering denna tisdagsmorgon…

Till er alla som kallar mig för morotsrökande vänstermongo och andra trevligheter: Jo jag hoppas att den person som anlade branden får sitt straff.

Tack för mig. /A

Lösningar för tre vardagsproblem

Har du för många vänner? Eller kanske ett jobb som du trivs alldeles för bra med? Kanske har du träffat en ny kärlek som du känner: ”Detta är för bra för att vara sant”?
Jag har botemedlet till dig.
Det enda du behöver är:

Recept för att göra dig av med saker som betyder något för dig:

1 del långvarig depression
1 del social fobi
3 delar panikångest

Mixa dessa delar tillsammans då och då, var för sig ibland och två och två därutöver.
Resultatet du kommer att få kommer att överstiga dina förväntningar! Dock inte 100% säkert på vilket av följande som just DIN kaka kommer att sluta som, något av följande är dock garanterat:

1: Alla dina vänner tröttnar på att du inte hör av dig, ”glömmer” att ringa, vägrar att svara i telefon eller helt enkelt är frånvarande. Inom en snar framtid så har du inga vänner kvar. 🙂
2: Din arbetsgivare ser dig som ett större problem än en tillgång trots att du sköter dina arbetsuppgifter exemplariskt och det slutar med att du får sparken.
3: Din nyfunna kärlek börjar fundera på vad som egentligen är fel på dig och hittar tusen andra anledningar för att säga: ”Det är slut”. Ditt problem är därmed löst och du är singel igen 🙂

Hoppas att mina råd har hjälpt dig. 🙂
Kram och god natt /A