En dag i byn

Jag behövde gå till apoteket igår för att hämta nya mediciner. Frågade liten om hon ville följa med så kunde vi fånga några pokemons på vägen, självklart ville hon det. Fick även med mig J och vännerna T och V. När vi går där i samlad trupp, zombieliknandes med blicken helt fäst ner i mobilerna, så ser jag plötsligt något i ögonvrån. En man i 70-årsåldern liggandes på gatan med ansiktet nedåt. Systembolagskassen ligger en bit ifrån och en ölburk som gått sönder lämnar tydliga, blöta spår på gatan. Jag hinner inte ens reagera. Glömmer allt vad rattata, charmander och pidgey´s är och rusar fram till mannen. Jag vänder på honom och frågar hur det är med honom. Jag får inget svar men ser att han har slagit i ansiktet. Ett skrubbsår i pannan och även ett på näsan. Hans knogar blöder och skammen lyser igenom honom. Jag frågar om han förstår mig och till slut får jag fram ett tyst ”Jo”. Inser att mannen är född och antagligen uppvuxen i Finland och beslutar mig för att försöka hålla mig till korta meningar på svenska så att vi kan förstå varandra. Frågar om han vill att jag ringer en ambulans men det vill han absolut inte. Då förklarar jag att jag vägrar att lämna honom på gatan och släpper honom inte innan vi har fått hjälpa honom hem. Tillsammans med T så får vi upp mannen i stående position. Jag räcker honom kryckan och J får ta systembolagskassen, sen börjar en inte alltför lång men ack så besvärlig vandring hem till mannens lägenhet. Jag försöker att småprata med mannen på vägen. Jag får reda på att han har problem med höften och att han väntar på en operation som ska ske nästa månad. Han berättar även att han har ”två fina pojkar”. Den ena boendes i byn och den andra uppfattade jag aldrig var han bodde, ortsnamnet blev till ett slödder pga mannens promillehalt.
Väl framme vid hans trappuppgång så ramlar han återigen i hissen upp till våning tre där han sa att han bodde. Förbannar mig själv och mina svaga handleder för att jag inte orkade hålla honom upprätt. Detta fallet gick dock mycket bättre och inga nya skador uppkom. Jag får mannens nyckel och låser upp hans dörr. Väl inne i hallen så möts jag av en stank beståendes av en blandning av urin, alkohol och instängd luft. Jag hjälper honom till hans kombinerade säng/soffa och kollar återigen över skadorna i ansiktet. Jag har ingen sjukhusutbildning men gör bedömningen att mannens största skada är mer mental än fysisk. Jag ser skammen i hans ögon…
Innan vi går säger jag till mannen att: ”jag lägger din nyckel här på bordet, i vanliga fall så betyder det otur att lägga en nyckel just på bordet men det får gå för denna gången.” Då lyfter mannen sin blick mot mig, han ler, tar av sig sin keps, lägger nyckeln i den och sedan kepsen på bordet. ”Nu, ingen otur” säger han och vi lämnar honom med ett löfte att han ska ringa sina fina pojkar om han blir sämre….

Väl ute i den friska luften så frågar jag liten om hon blev rädd för det hon precis fått uppleva. ”ja det blev jag”, får jag till svar. Ställer frågan om hon var rädd att mannen skulle göra mig illa och hennes svar gjorde mig sjukt varm i hjärtat: ”Nej mamma, jag var rädd för att mannen hade gjort sig illa”

/A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *