Dio och jag

Skärmavbild 2016-08-30 kl. 19.29.46

J har en katt. Närmare bestämt en norsk skogskatt vid namn Dio. Min och Dios relation är minst sagt komplicerad. Norska skogskatter är ju kända för att vara väldigt ”pratiga”, i Dios fall skulle jag vilja säga att han är väldigt gnällig. Dessutom så är han då en långhårig ras och inte ett jättestort fan av att bli borstad. Varje försök till kattborstning har hittills resulterat i kvarlämnade tandmärken lite varstans på kroppen. Det faktum att Dio vägrar bli borstad gör tanken om att få lägga sig i en renbäddad säng, med förhoppningen om att få känna de svala, sköljmedelsdoftande, mjuka lakanen mot sin bara hud, till tyvärr just bara en tanke. Har vi bäddat rent en timme innan läggdags så går vi till sängs i en katthårskontaminerad allergihärd, varje gång. Han är en expert på att rymma också. Någonstans har han inte förstått att han är en innekatt utan sitter och lurpassar innanför ytterdörren VARJE gång vi öppnar den. Dock är Dio inte den smartaste katt jag känner, han springer nämligen uppåt varje gång så det slutar med att en förnärmad katt lugnt låter sig bli nedburen för de 786 trappstegen (som det minst är) från ovanvåningen och tillbaka till vår lägenhet. På nätterna så anser Dio att hans sovplats är mitt ansikte. Och han lägger sig endast där efter att han har genomfört sin ritual som går ut på att trampa med sina lejonstora tassar mellan varje revben på mig, närma sig mitt ansikte bara för att vända sig om i precis rätt tid att hans bakre regioner träffar min näsa, kliva fram och tillbaka på, och runt mitt huvud en si så där femton gången innan han till slut känner att nu! nu är det dags att täppa till Annas alla andningsorgan och med en suck låta hela sin kattkroppstyngd slappna av över mitt ansikte, precis när jag nästan har lyckats att somna om efter revbenskrossen…
Min och Dios relation är som sagt, komplicerad…

I natt var det då dags igen. Barnen hade varit oroliga på kvällen och det blev en sen kväll för dom innan de äntligen hade somnat med sina små huvuden så sött på sina kuddar. Jag och J gick och la oss även vi och kort därefter så hör jag J´s snarkningar ekandes mellan väggarna. Jag vred och vände på mig en stund till innan jag äntligen hittade en bra sovposition och kunde slumra in jag också. Precis när jag höll på att komma in i drömmarnas värld så känner jag den välbekanta känslan av (vad jag trodde) katthår i mitt ansikte. -Nej Dio!!!” skäller jag och puttar den stackars kissen ner på golvet, trodde jag… Dunsen efter katten lät högre än vanligt och jag öppnar mina trötta små ögon och kikar över sängkanten. Därnere på golvet hittar jag min minsta, lilla A… -”Men tack mamma! Schysst! Verkligen. Jätteschysst!”

Jag suger på att vara mamma…

/A

Fri :)

Känslan av frihet är en känsla som man inte kan förstå innan man har upplevt den själv. Jag vet att vi i Sverige känner frihet som en vardagssak, en lyx som är få förunnat om man ser till ett globalt perspektiv, och jag var en av de få på denna jord som kände den här frihetskänslan, även om jag inte var medveten om den själv. Sen hände något…
Jag träffade en person, en person som aldrig någonsin själv kommer att förstå hur sjuk hen är, en person, som jag, även efter avbrottet från hen, lät påverka mig, min nya familj och mina barn. Jag levde i ständig rädsla, i skam och i skuggorna, rädd för vad hens nästa drag skulle bli. Mina vänner höll mig uppdaterade, ”nu är hen där”, ”nu gör hen så”, ”nu gör hen si”. Jag trodde att mina vänner gjorde mig en tjänst. När jag visste vad hen befann sig och vad hen för tillfället hade för sig, då hade jag ett försprång. Åh vad korkad jag var…
För ett par veckor sedan satt jag återigen på polisstationen i den by jag för tillfället är skriven i. Jag fick återigen berätta vad hen hade gjort, jag fick vända ut och in på mig själv och ta fram detaljer som min mamma skulle vända sig i graven av om hon visste om. Jag grät, jag skakade och jag minns att jag även vid ett tillfälle lät orden passera mina läppar, orden som jag fram till dess hade hållit för mig själv: ”Jag orkar inte mer, jag tar livet av mig, hen har vunnit!”
Jag och de två poliserna pratade vidare. Jag tror att förhöret tog cirka en och en halv timme. När jag lämnade polisstationen den eftermiddagen för lite drygt två veckor sedan, så lämnade jag den som en ny människa. Lugnet jag så länge hade sökt efter hade till slut hittat fram till mig. Nu visste jag att vad hen än tänker hitta på i framtiden så rör det mig inte i ryggen. Hen är patetisk! Hen är ingenting! Luft är mer än vad hen någonsin kommer att bli! Idag pratar vi inte om personen ifråga längre. Jag tycker synd om hen. Att hela tiden sprida rykten och förtala mig för så många människor som hen någonsin kommer åt? Vad kan man någonsin vinna på det? Patetiska människor kommer att lyssna, andra kommer att tycka att hen är, som sagt, sjuk i huvudet.
Jag vet att du läser detta. Du har min tillåtelse! Fortsätt. Jag förstår att det är det som ger dig mening att fortsätta att andas luften på denna jord så snälla fortsätt! Jag bryr mig inte längre. Vet du vad? Du är den mest patetiska människa jag någonsin har träffat och jag vet att du kommer att fortsätta att sprida sjukdom runt omkring dig, hos alla som någonsin kommer att komma i din väg och för alla som någonsin kommer att säga emot dig. Mig kommer du inte åt längre, men jag ser verkligen fram emot den dagen då du gör det misstaget som du kommer att göra, det misstaget som kommer att få dig inspärrad, för först då kommer du att få hjälp. Och det är vad du behöver, du stackars, patetiska, sjuka, lilla människa…
Mig kommer du inte åt längre, för vet du vad? JAG ÄR FRI!!!!

Må gott alla där ute. För det gör jag 🙂
/A