Dio och jag

Skärmavbild 2016-08-30 kl. 19.29.46

J har en katt. Närmare bestämt en norsk skogskatt vid namn Dio. Min och Dios relation är minst sagt komplicerad. Norska skogskatter är ju kända för att vara väldigt ”pratiga”, i Dios fall skulle jag vilja säga att han är väldigt gnällig. Dessutom så är han då en långhårig ras och inte ett jättestort fan av att bli borstad. Varje försök till kattborstning har hittills resulterat i kvarlämnade tandmärken lite varstans på kroppen. Det faktum att Dio vägrar bli borstad gör tanken om att få lägga sig i en renbäddad säng, med förhoppningen om att få känna de svala, sköljmedelsdoftande, mjuka lakanen mot sin bara hud, till tyvärr just bara en tanke. Har vi bäddat rent en timme innan läggdags så går vi till sängs i en katthårskontaminerad allergihärd, varje gång. Han är en expert på att rymma också. Någonstans har han inte förstått att han är en innekatt utan sitter och lurpassar innanför ytterdörren VARJE gång vi öppnar den. Dock är Dio inte den smartaste katt jag känner, han springer nämligen uppåt varje gång så det slutar med att en förnärmad katt lugnt låter sig bli nedburen för de 786 trappstegen (som det minst är) från ovanvåningen och tillbaka till vår lägenhet. På nätterna så anser Dio att hans sovplats är mitt ansikte. Och han lägger sig endast där efter att han har genomfört sin ritual som går ut på att trampa med sina lejonstora tassar mellan varje revben på mig, närma sig mitt ansikte bara för att vända sig om i precis rätt tid att hans bakre regioner träffar min näsa, kliva fram och tillbaka på, och runt mitt huvud en si så där femton gången innan han till slut känner att nu! nu är det dags att täppa till Annas alla andningsorgan och med en suck låta hela sin kattkroppstyngd slappna av över mitt ansikte, precis när jag nästan har lyckats att somna om efter revbenskrossen…
Min och Dios relation är som sagt, komplicerad…

I natt var det då dags igen. Barnen hade varit oroliga på kvällen och det blev en sen kväll för dom innan de äntligen hade somnat med sina små huvuden så sött på sina kuddar. Jag och J gick och la oss även vi och kort därefter så hör jag J´s snarkningar ekandes mellan väggarna. Jag vred och vände på mig en stund till innan jag äntligen hittade en bra sovposition och kunde slumra in jag också. Precis när jag höll på att komma in i drömmarnas värld så känner jag den välbekanta känslan av (vad jag trodde) katthår i mitt ansikte. -Nej Dio!!!” skäller jag och puttar den stackars kissen ner på golvet, trodde jag… Dunsen efter katten lät högre än vanligt och jag öppnar mina trötta små ögon och kikar över sängkanten. Därnere på golvet hittar jag min minsta, lilla A… -”Men tack mamma! Schysst! Verkligen. Jätteschysst!”

Jag suger på att vara mamma…

/A

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *