Dags att ta bort tabun!

Psykisk ohälsa. Ett av de mest tabulagda ämnena i vårt land.
För ett par månader sedan var jag på en restaurang med en kvinna som jag har känt i 25 år. Vi pratade lite allmänt om väder och vind och frågan ”Hur är det med dig?” kom givetvis upp. Kvinnan svarade mig: ”Jo det är väl sådär…” Hmm, tänkte jag, det finns något mer här som hon gärna vill berätta men som hon inte riktigt vågade. Så, jag gjorde som jag alltid gör när jag upptäcker att ämnet handlar om psykisk ohälsa. Jag avdramatiserade det hela genom att helt enkelt säga: ”Jo jag vet hur det kan vara, jag har själv ätit antidepressiva sedan 2001 och jag skulle inte klara en dag utan dom”
Kvinnans blick gick inte att misstolka. Hela hennes ansikte sa, utan ord: ”Vad säger du människa? Hur vågar du ens anförtro något sådant till mig? Och med en sån självklarhet?”
När jag märkte hennes reaktion så babblade jag på. ”Det är helt sjukt att man i Sverige år 2017 ska behöva skämmas för en sjukdom som man själv inte har valt. En sjukdom som är lika osynlig som diabetes (som för övrigt är en helt okej sjukdom att lida av) men bara för att sjukdomen sitter i huvudet så är det tydligen något fult. Vad säger du XX? Skulle du tycka att en diabetiker borde skämmas för att hen måste gå och ta en insulinspruta? Nej jag tänkte väl det. Så varför måste jag skämmas för att jag måste ta serotonintabletter?” Någonstans här så fångade jag hennes intresse och vi fortsatte diskussionen. Hon berättade att hon hade ätit antidepressiva och ångestdämpande i flera år, men att det var väldigt få utanför hennes familj som visste om det. Såna här saker ”pratar man bara inte om”. Och det är därför, just pga att avdramatisera ämnet, som jag idag är helt öppen och ärlig med min sjukdom. Jag tänker inte skämmas, jag vägrar att bli ifrågasatt och om jag genom mitt agerande kan belysa ämnet och det i sin tur kan göra psykisk ohälsa okej i EN enda människas ögon så blir jag lycklig! (Ja jag lär ju inte bli så lycklig att jag kan sluta med mina mediciner men ni förstår vad jag menar)

Genom åren så har jag blivit dömd av både familj, vänner, kollegor och till och med mina barn. Samma gamla nötta fraser spelas nästintill dagligen upp framför mig:
*Men är du inte bara lat då?
*Har du verkligen försökt?
*Om du bara tänker lite mer positivt…
*Alla mår dåligt ibland men det betyder inte att folk struntar i att ta sig till jobbet.
*Hur tror du att dina barn tänker när du…
*Det är väl bara att bita ihop.
*Sluta tänk så mycket
*Sluta tyck synd om dig själv och ta tag i ditt liv.
Och sen favoriten: *Men hur kommer det sig att dina bröder har lyckats så bra med sina liv? Varför är du inte lite mer som dom?

Sätt er in i dessa fraser och försök att svara på dom, fast tänk att just nu saknar du en arm och har en släng av cancer istället för en ”liten depression”. Hur låter det i era öron? Om ni skulle höra någon säga till en enbent person ”Tänk positivt så ska du se att benet växer ut igen”. Eller om du lider av cancer men inte din syster: ”Men din syster gnäller ju inte, är det verkligen nödvändigt med cellgifter?” Helt absurt va? Så varför är dessa fraser okej att säga till en människa med en själslig sjukdom? En människa som redan, helt säkert, känner sig värdelös, som en samhällsbelastning, lever med självmordstankar, förstår inte varför hen mår dåligt men frågeställaren kräver ett svar på just den frågan. Ett svar som hen redan söker efter själv och säkerligen har gjort väldigt länge. Men just DU kommer ju att få svaret på den frågan för att DU kräver svaret…

Jag har länge gått och funderat på hur JAG kan hjälpa människor med psykisk ohälsa, både genom att sprida kunskap för denna osynliga sjukdom och för att rent fysiskt finnas till hands för dessa människor och nu tror jag att jag är redo. Den 8:e juni ska jag på en informationsträff med NSPH-V (Nationell Samverkan kring Psykisk Hälsa i Västmanland) för att förhoppningsvis bli utbildad studievägscirkelledare och föredragshållare inom just dessa frågor. Förnyar även mitt medlemsskap i RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) och sen får det rulla på. Har alltid velat arbeta med att hjälpa människor som mår dåligt och med mina erfarenheter så tror jag att jag kan vara en tillgång.

Nästa gång just DU träffar en människa som mår dåligt, fråga inte: ”Men varför försöker du inte?”, fråga istället: ”Finns det något jag kan hjälpa till med?”

Kramar A

3 reaktioner på ”Dags att ta bort tabun!”

  1. Önskar dig lycka till av hela mitt hjärta. Vet att du kommer att bli en stor tillgång för både NSPH och RSMH i Västmanland. För oss på RSMH Örebro så ser det nu ljusare ut när vi från den 1 juli får tillgång till en ny lokal. Du är givetvis hjärtligt välkommen att besöka oss. Kram till dig och Johan.

  2. Jag har också märkt att man inte ”ska” prata om dessa sjukdomar o mediciner. Men jag gör det ganska öppet också, och ja, jag har också också ätit o äter SSRI (selektiv serotoninåterupptagshämmare). Får ofta höra att folk säger att de absolut inte vill ta mediciner för sina problem. Men om man nu t ex har låg halt av serotonin i blodet, skulle man då inte ersätta det för att må bättre?? Jag tror det är bra att prata om det så håller med dig! Kram Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *