Hör av er!

Nu har jag varit ”gift” i fyra dagar, eller ett gift har jag väl varit hela mitt liv 😛
Jag älskar min man, verkligen, det gör jag. Men så fort jag sluter mina ögon för att sova så är hans psyko-ex där och stör min nattsömn.
Jag är så sjuuuuuukt trött på detta! Jag, som mamma, kan inte förstå, hur NÅGON annan mamma kan bete sig på detta vis? Hur i helvete kan man straffa sina egna barn, genom att använda dom, till att såra sitt ex??? Jag förstår inte… Kan någon, snälla, förklara för mig?
Jag har, som de flesta redan vet, tre barn med tre olika pappor. (Döm mig bara, gör det 😛 )
ALDRIG har jag använt mig av min ”makt” som mamma för att sabotera för pappan. ALDRIG har jag talat illa om deras pappa i deras närhet. Om pappan ifråga har betett sig illa så har jag ist försvarat honom. ”Pappa har en tuff tid på jobbet nu, men han älskar dig” ”Pappa lovade att komma/ställa upp men det kom något i vägen” osv osv osv…
Dessa psykopatiska ex som använder sina barn som verktyg???? Alltså varför???? Min man är verkligen ingen dålig man och allt som sägs emot honom går att motbevisa. Hör ni något skit om honom, hör av er. Jag tar fram motbevisen på mindre än fem minuter!
(Fy fan vad jag hatar den här människan som gör min mans (och hennes egna barns) liv till ett helvete…)

Depp ri mert! (deppig på norsk, typ…)

Go kväll alla glada!

Här är det inte så glatt vill jag lova, så det bliver ett annorlunda inlägg idag.
Jag är trött. Slut som människa. Haft mitt bäst-före-datum osv osv osv…
Det är många i min omgivning som har sagt till mig: ”Hur orkar du?” ”Hade jag varit dig så hade jag gett upp för länge sedan” och de troende: ”Gud ger dig mer plågor än andra för att Han vet att du klarar av det”… Men nej Gud och ni andra. Jag orkar fan inte mer. Eller det gör jag ju, jag måste orka, för min lilla tjejs skull.
Mina dagar och veckor består ofta av samma sak. Ångest över liten, ångest över sambon, ångest över sambons barn och ångest över livet självt. Är det inte möte på litens skola så är det möte på socialen. Är det inte det så är det möte på BUP, barn- och ungdomshälsan, familjerätten eller rättegångar. Jag har mina egna möten att gå på och någonstans här emellan så försöker jag att bli frisk. Eller frisk förresten, en tillgång till samhället ist för en belastning. Jag (vi?) kastas mellan hopp och förtvivlan, dagligen. Försöker att få till någon form av samhörighet i den här från början redan dödsdömda familjen. Vi trivs ihop, det gör vi. Jag, J och alla barnen. Vi har ett lugnt och lyckligt liv tillsammans när vi får vara ifred. Men sen har vi de yttre faktorerna som påverkar. J:s ex, mitt ex, litens pappa, mellans pappa (en helvetes många pappor är det 😛 ) och någonstans här försöker vi att få vardagen att fungera. Jag kämpar varje morgon med att få liten till skolan. Hon mår inte bra men kan inte sätta ord på VAD som är fel. Jag vill börja jobba men hur skulle jag kunna när skolplikten ligger och lurar bakom varje hörn. Ingen unge i skolan = nya möten med skola, socialtjänst, fam rätt och rättegångar. Eller det sista gäller kanske inte mig då jag har fått ensam vårdnad då pappa inte bryr sig för fem öre…
Någonstans i detta kaos så tror jag ändå på ett slut. Och på en ny början. Jag, i min sjuka lilla hjärna, tror på rättvisan, att sanningen kommer fram och att de skyldiga kommer att straffas, och detta tror jag på TROTS mina tidigare upplevelser i livet. Ja jag vet, jag behöver läggas in… En god vän sa en gång till mig: ”Sluta att tro på att du kommer att bli lycklig en dag, problem, idioter och psykopater dras till dig, du kommer aldrig att finna lyckan.” Jag börjar tro på att det han sa är sant, men jag VÄGRAR att ge upp! Så länge som jag har mina barn så kommer jag att kämpa. Jag kämpar för deras skull, för alla barns skull och för att jag tror på att jag någonstans kan göra skillnad!

För övrigt så är Hellraiser inte alls så bra som jag mindes den någon gång i mitten på 80-talet. Måste få lite perspektiv på dåtidens ”bra” och nutidens ”sjukt bra”. Den frågan tar vi imorgon. Nu är det läggdags!
Puss på er! /A

En helt vanlig måndag

God kväll

Som de flesta av er redan vet så håller jag på med ett enmanna(kvinna?)korståg mot socialtjänsten, tingsrätten, familjerätten och alla andra myndighetsinstanser som på något vis blir indragna i föräldrar med barns vårdnadstvister. Mitt mål med det här korståget är framför allt att få till en neutralitet hos utredningsfolket, en neutralitet som idag finns på papper men som inte ofta får verka i praktiken. Jag har alltför många gånger upplevt trasiga pappor som inte förstår hur det har kunnat bli så här. Veckor blir till månader, månader blir till år, utan att dessa pappor får träffa eller ens prata med sina barn och varför? Oftast så står det en kränkt mamma bakom allt detta. Kränkt för att ha blivit lämnad eller kränkt för att ha lämnat och pappan har gått vidare i livet i en ny relation. Till den sistnämnda situationen hör vi. Jag och min sambo. Nu är det väldigt lätt för utomstående att tro att jag gör detta enbart för min sambos skull, men så är det inte. Jag tror att innan jag (vi?) fått till lagändringar så har tiden redan passerat för sambon. Jag gör detta för ALLA utsatta pappor och framför allt för de utsatta barnen! Barnen undanhålls, hjärntvättas och hålls isolerade ifrån allt och alla som faktiskt kan påverka barnen att se sanningen. Då är det lättare att mata dom med en alternativ sanning, eller alternativa fakta som vår gode vän i väst uttryckte det.
Umgängessabotage, falska utsagor, *PAS:ande och anklagelser utan grund som inte kan bevisas ska leda till omedelbar förlorad vårdnad, umgänge med översikt av utbildad personal, boendet flyttas till den andre föräldern och fick jag som jag ville så hade jag gärna sett att dessa ”människor” även tvångssteriliserades så att de inte kan skaffa fler barn som de i framtiden kan sabotera (antar att det sistnämnda kan bli svårt att få igenom i Svensk lagstiftning, men en kan väl få ha drömmar?)
På onsdag ska jag på utbildning inom politik och det blir startskottet för en lång klättring mot mitt mål; att skydda alla barn från en manipulativ förälder och att se till att ”barnens bästa” faktiskt efterlevs och inte som idag ”vi måste utgå ifrån att det mamma säger är sant!” (Och jo, det citatet är hämtat från verkligheten…)

Det var lite om det. Sen till något helt annat. Kokt höns… Jag minns dofterna i skolmatsalen när det stod ”Kokt höns i currysås” på matsedeln just den dan. Jag minns hur gott det smakade och att jag gärna backade både en och två gånger. Så för ett litet tag sedan tänkte jag för mig själv: Varför inte göra det hemma?
Så, ut och handla höns, hur svårt kan det vara liksom? Ligger väl någonstans mellan kyckling och kalkon i livsmedelsbutikens frysboxar, men nej. Tji fick jag. Tydligen så är det numera så att höns har fått ge plats åt pulled pork, pestomarineringar, tacos och tapas, sous vide, crock pots, surdegsbröd och andra ”modegrejer”. Besviken lämnade jag butiken och passade på att fråga på sociala medier när jag kom hem om det fanns någon som visste var jag kunde få tag på en färdigslaktad, gärna urtagen, fryst höna. Tog inte många minuter innan jag fick svaret att City Gross har minsann hönor. (Lite reklam där, tar gärna emot betalning från PR-ansvarig på City Gross)
In i bilen igen och styra kosan mot den aktuella livsmedelsbutiken och minsann! De hade några små futtiga hönor längst ner i deras frysbox, typ mellan kycklingar och kalkoner. Tog första bästa, upptäckte att det var hål i plasten och min bakteriefobi fick mig att varsamt välja en annan höna, med hel plast och sedan bar det iväg hemåt igen.
Idag var det så dags för dagen H. Hönan skulle kokas. Fram med kokboken som är utgiven år 2002 och hade noll recept på höna. Åldersångesten steg med rasande takt men jag vägrade anse mig besegrad. Tog ner kokbok nummer 2, utgiven 5 år tidigare nämligen anno 1997, och där hittade jag receptet! Drar en lättnadens suck och insåg att jag inte behövde leta vidare i kokböcker utgivna på 80-talet iaf. Åldersångesten gick långsamt ner till normal nivå igen..
Efter att ha kokat hönan i två timmar, silat buljong, gjort currysås, kokat ris och förväntansfullt satt mig vid matbordet för att få återuppleva de härliga dofterna och smakerna från min barndoms skolmatsal så kan jag bara säga: Jag skulle ha låtit det minnet vara just ett underbart minne. Härhemma kokar vi aldrig höns igen, men en sous vide ska snarast inhandlas!

Må gött! /A

* PAS= Parentalt alienationssyndrom

Nytt försök, igen ;)

Halloj alla fina.

Livet knallar på om än i kaosets tecken, men som ni säkert förstår, jag börjar bli van 😛

Den här veckan har vi taggat inför Melodifestivalen, och som vi har taggat! Köpte hem god mat, snacks, läsk, godis, öl till gubben och gissa vad jag hade i glaset? 😉 Bänkar oss framför TV:n strax före 20 och när startskottet äntligen avfyras så händer…. Typ ingenting. En och en halvtimmes ingenting. Eller någonting var det ju. Typ en halvbra programledare, Daniel Lindgren, (som jag i och för sig skulle kunna stå ut med de resterande 5 lördagarna), hans side-kick, Fab-Freddie, som gjorde sitt bästa för att upplysa mig och resten av alla tv-tittande mello-människor om att han är homosexuell. Jag förstod det ganska snart men för att garanterat ha fått alla andra att förstå så bredde han på med alla stereotypiska fördomar som gemene man har ang homo- bi- och transsexuella. Varför?? Och alla stackars heteromän i publiken som han ”anföll” för att göra de så obekväma som möjligt, bara pinsamt. Nästa person som yttrar orden ”Hoodeladi” i min närhet riskerar att få ont, väldigt ont!
Bidragen sen då. I år har jag äntligen förstått frasen ”Lägg ner skiten”, jag har alltid varit en stor anhängare av årets stora sångfest men efter dessa bidrag? Var det 1777 bidrag som hade skickats in? Jag minns inte siffran exakt, men att dessa sju låtar skulle tillhöra topp-28 av de bidragen? Tillåt mig att småtvivla.
Edward Bloom: stackaren, det syntes lång väg hur obekväm han var i sin nya roll som scenartist och hade han kräkts under sitt framträdande så hade nog ingen blivit förvånad.
Sigrid:s bidrag var väl okej och de hade ju lyckats att dölja hennes avsaknad av sångröst under större delen av framträdandet. En eloge till ljudteknikerna.
Kicki Danielsson: Jag säger bara nej…
Kampferdrops: Att försöka vara så speciell som möjligt, genom att bete sig så speciellt som möjligt och klä på sig det mest speciella du kan komma på ska tydligen vara ett vinnande koncept. Ett koncept som iaf jag inte köper. Låten? Usch…
Renaida, Benjamin och John hade helt okej låtar men inte mer än så.
Jag har aldrig behövt en skämskudde bättre än vad jag gjorde under den första deltävlingen i Melodifestivalen 2018.

Pözz! /A

Ps: Imorgon blir det ingen recension utan då är jag tillbaks på riktigt