Depp ri mert! (deppig på norsk, typ…)

Go kväll alla glada!

Här är det inte så glatt vill jag lova, så det bliver ett annorlunda inlägg idag.
Jag är trött. Slut som människa. Haft mitt bäst-före-datum osv osv osv…
Det är många i min omgivning som har sagt till mig: ”Hur orkar du?” ”Hade jag varit dig så hade jag gett upp för länge sedan” och de troende: ”Gud ger dig mer plågor än andra för att Han vet att du klarar av det”… Men nej Gud och ni andra. Jag orkar fan inte mer. Eller det gör jag ju, jag måste orka, för min lilla tjejs skull.
Mina dagar och veckor består ofta av samma sak. Ångest över liten, ångest över sambon, ångest över sambons barn och ångest över livet självt. Är det inte möte på litens skola så är det möte på socialen. Är det inte det så är det möte på BUP, barn- och ungdomshälsan, familjerätten eller rättegångar. Jag har mina egna möten att gå på och någonstans här emellan så försöker jag att bli frisk. Eller frisk förresten, en tillgång till samhället ist för en belastning. Jag (vi?) kastas mellan hopp och förtvivlan, dagligen. Försöker att få till någon form av samhörighet i den här från början redan dödsdömda familjen. Vi trivs ihop, det gör vi. Jag, J och alla barnen. Vi har ett lugnt och lyckligt liv tillsammans när vi får vara ifred. Men sen har vi de yttre faktorerna som påverkar. J:s ex, mitt ex, litens pappa, mellans pappa (en helvetes många pappor är det 😛 ) och någonstans här försöker vi att få vardagen att fungera. Jag kämpar varje morgon med att få liten till skolan. Hon mår inte bra men kan inte sätta ord på VAD som är fel. Jag vill börja jobba men hur skulle jag kunna när skolplikten ligger och lurar bakom varje hörn. Ingen unge i skolan = nya möten med skola, socialtjänst, fam rätt och rättegångar. Eller det sista gäller kanske inte mig då jag har fått ensam vårdnad då pappa inte bryr sig för fem öre…
Någonstans i detta kaos så tror jag ändå på ett slut. Och på en ny början. Jag, i min sjuka lilla hjärna, tror på rättvisan, att sanningen kommer fram och att de skyldiga kommer att straffas, och detta tror jag på TROTS mina tidigare upplevelser i livet. Ja jag vet, jag behöver läggas in… En god vän sa en gång till mig: ”Sluta att tro på att du kommer att bli lycklig en dag, problem, idioter och psykopater dras till dig, du kommer aldrig att finna lyckan.” Jag börjar tro på att det han sa är sant, men jag VÄGRAR att ge upp! Så länge som jag har mina barn så kommer jag att kämpa. Jag kämpar för deras skull, för alla barns skull och för att jag tror på att jag någonstans kan göra skillnad!

För övrigt så är Hellraiser inte alls så bra som jag mindes den någon gång i mitten på 80-talet. Måste få lite perspektiv på dåtidens ”bra” och nutidens ”sjukt bra”. Den frågan tar vi imorgon. Nu är det läggdags!
Puss på er! /A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *