Obesvarad kärlek

De som känner mig vet hur mycket jag älskar bussar. Jag älskar att titta på dom, jag älskar att fantisera om att få köra en tvåledad vagn, visserligen hatar jag att åka lokalbussar men jag verkligen ÄLSKAR att köra dessa underbara fordon. OCH jag är dessutom väldigt bra på det enligt många av mina passagerare som ger mig beröm, ger mig presenter eller bara bjuder på kaffe och frukt (i det här läget ska vi nog inte ta in och fråga den gamla damen som åkte servicelinjen som jag körde på den tiden. De älskade mig också, de äldre, men just den här dagen så satt jag i andra tankar och upptäckte inte farthindret framför mig i tid så bussen ”rullade” över det i en mindre angenäm hastighet. Pensionärer, rullatorer och käppar flög runt och den gamla damen, givetvis sittandes på ”nyfikenplatsen” svor så jag trodde löständerna skulle flyga ut: ”Men hur FAAAAN kör du människa!!!!!” men förutom den incidenten så…)
MEN! Min kärlek är inte besvarad….
Jag jobbar inte ofta nuförtiden. Struliga handleder och en dotter som inte mår bra gör att jag har fått lov att ta en ”behovsanställning” som det så fint heter. Företaget ringer upp mig när de behöver extraförare och jag tackar antingen ja eller nej beroende på hur handleder eller dotter mår.
Men när jag väl jobbar så är det som att bussarna hatar mig. Är det inte kompressorn som trillar av så är det bromsfel, lyckas jag att få igång klimatanläggningen så strular mikrofonen. För två somrar sedan blev jag stående utanför Alby i Stockholm i sex timmar. Självklart under sommarens varmaste dag och med full uniform på mig. Behöver jag tillägga att jag var lite halvt småsur när verkstadskillen äntligen kom och avlöste mig så att jag fick åka hem.
Men jag ger inte upp. Ni vet vad man säger? Det är jakten som är det mest spännande i ett förhållande, den dagen bussarna börjar gilla mig så kanske jag blir lokförare ist. 😉

Till sist vill jag bara tillägga att jag hade en läkartid idag på psykiatriska kliniken. Förra hösten fick jag diagnosen ”bipolär” men tydligen så är jag inte det längre. Undrar nu om läkarna på psykiatrin är bipolära eller om det är jag som lider av multipla personligheter och att just den personligheten, som var på besök förra hösten, är bipolär men inte den personligheten som var på besöket idag? Ska samla alla mig till möte ikväll och diskutera detta lite mer ingående….
(Annars gick besöket bra och jag var lite mer hoppfull när jag lämnade kliniken)

Tjolahopp! /A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *