En helt vanlig måndag

God kväll

Som de flesta av er redan vet så håller jag på med ett enmanna(kvinna?)korståg mot socialtjänsten, tingsrätten, familjerätten och alla andra myndighetsinstanser som på något vis blir indragna i föräldrar med barns vårdnadstvister. Mitt mål med det här korståget är framför allt att få till en neutralitet hos utredningsfolket, en neutralitet som idag finns på papper men som inte ofta får verka i praktiken. Jag har alltför många gånger upplevt trasiga pappor som inte förstår hur det har kunnat bli så här. Veckor blir till månader, månader blir till år, utan att dessa pappor får träffa eller ens prata med sina barn och varför? Oftast så står det en kränkt mamma bakom allt detta. Kränkt för att ha blivit lämnad eller kränkt för att ha lämnat och pappan har gått vidare i livet i en ny relation. Till den sistnämnda situationen hör vi. Jag och min sambo. Nu är det väldigt lätt för utomstående att tro att jag gör detta enbart för min sambos skull, men så är det inte. Jag tror att innan jag (vi?) fått till lagändringar så har tiden redan passerat för sambon. Jag gör detta för ALLA utsatta pappor och framför allt för de utsatta barnen! Barnen undanhålls, hjärntvättas och hålls isolerade ifrån allt och alla som faktiskt kan påverka barnen att se sanningen. Då är det lättare att mata dom med en alternativ sanning, eller alternativa fakta som vår gode vän i väst uttryckte det.
Umgängessabotage, falska utsagor, *PAS:ande och anklagelser utan grund som inte kan bevisas ska leda till omedelbar förlorad vårdnad, umgänge med översikt av utbildad personal, boendet flyttas till den andre föräldern och fick jag som jag ville så hade jag gärna sett att dessa ”människor” även tvångssteriliserades så att de inte kan skaffa fler barn som de i framtiden kan sabotera (antar att det sistnämnda kan bli svårt att få igenom i Svensk lagstiftning, men en kan väl få ha drömmar?)
På onsdag ska jag på utbildning inom politik och det blir startskottet för en lång klättring mot mitt mål; att skydda alla barn från en manipulativ förälder och att se till att ”barnens bästa” faktiskt efterlevs och inte som idag ”vi måste utgå ifrån att det mamma säger är sant!” (Och jo, det citatet är hämtat från verkligheten…)

Det var lite om det. Sen till något helt annat. Kokt höns… Jag minns dofterna i skolmatsalen när det stod ”Kokt höns i currysås” på matsedeln just den dan. Jag minns hur gott det smakade och att jag gärna backade både en och två gånger. Så för ett litet tag sedan tänkte jag för mig själv: Varför inte göra det hemma?
Så, ut och handla höns, hur svårt kan det vara liksom? Ligger väl någonstans mellan kyckling och kalkon i livsmedelsbutikens frysboxar, men nej. Tji fick jag. Tydligen så är det numera så att höns har fått ge plats åt pulled pork, pestomarineringar, tacos och tapas, sous vide, crock pots, surdegsbröd och andra ”modegrejer”. Besviken lämnade jag butiken och passade på att fråga på sociala medier när jag kom hem om det fanns någon som visste var jag kunde få tag på en färdigslaktad, gärna urtagen, fryst höna. Tog inte många minuter innan jag fick svaret att City Gross har minsann hönor. (Lite reklam där, tar gärna emot betalning från PR-ansvarig på City Gross)
In i bilen igen och styra kosan mot den aktuella livsmedelsbutiken och minsann! De hade några små futtiga hönor längst ner i deras frysbox, typ mellan kycklingar och kalkoner. Tog första bästa, upptäckte att det var hål i plasten och min bakteriefobi fick mig att varsamt välja en annan höna, med hel plast och sedan bar det iväg hemåt igen.
Idag var det så dags för dagen H. Hönan skulle kokas. Fram med kokboken som är utgiven år 2002 och hade noll recept på höna. Åldersångesten steg med rasande takt men jag vägrade anse mig besegrad. Tog ner kokbok nummer 2, utgiven 5 år tidigare nämligen anno 1997, och där hittade jag receptet! Drar en lättnadens suck och insåg att jag inte behövde leta vidare i kokböcker utgivna på 80-talet iaf. Åldersångesten gick långsamt ner till normal nivå igen..
Efter att ha kokat hönan i två timmar, silat buljong, gjort currysås, kokat ris och förväntansfullt satt mig vid matbordet för att få återuppleva de härliga dofterna och smakerna från min barndoms skolmatsal så kan jag bara säga: Jag skulle ha låtit det minnet vara just ett underbart minne. Härhemma kokar vi aldrig höns igen, men en sous vide ska snarast inhandlas!

Må gött! /A

* PAS= Parentalt alienationssyndrom

Nytt försök, igen ;)

Halloj alla fina.

Livet knallar på om än i kaosets tecken, men som ni säkert förstår, jag börjar bli van 😛

Den här veckan har vi taggat inför Melodifestivalen, och som vi har taggat! Köpte hem god mat, snacks, läsk, godis, öl till gubben och gissa vad jag hade i glaset? 😉 Bänkar oss framför TV:n strax före 20 och när startskottet äntligen avfyras så händer…. Typ ingenting. En och en halvtimmes ingenting. Eller någonting var det ju. Typ en halvbra programledare, Daniel Lindgren, (som jag i och för sig skulle kunna stå ut med de resterande 5 lördagarna), hans side-kick, Fab-Freddie, som gjorde sitt bästa för att upplysa mig och resten av alla tv-tittande mello-människor om att han är homosexuell. Jag förstod det ganska snart men för att garanterat ha fått alla andra att förstå så bredde han på med alla stereotypiska fördomar som gemene man har ang homo- bi- och transsexuella. Varför?? Och alla stackars heteromän i publiken som han ”anföll” för att göra de så obekväma som möjligt, bara pinsamt. Nästa person som yttrar orden ”Hoodeladi” i min närhet riskerar att få ont, väldigt ont!
Bidragen sen då. I år har jag äntligen förstått frasen ”Lägg ner skiten”, jag har alltid varit en stor anhängare av årets stora sångfest men efter dessa bidrag? Var det 1777 bidrag som hade skickats in? Jag minns inte siffran exakt, men att dessa sju låtar skulle tillhöra topp-28 av de bidragen? Tillåt mig att småtvivla.
Edward Bloom: stackaren, det syntes lång väg hur obekväm han var i sin nya roll som scenartist och hade han kräkts under sitt framträdande så hade nog ingen blivit förvånad.
Sigrid:s bidrag var väl okej och de hade ju lyckats att dölja hennes avsaknad av sångröst under större delen av framträdandet. En eloge till ljudteknikerna.
Kicki Danielsson: Jag säger bara nej…
Kampferdrops: Att försöka vara så speciell som möjligt, genom att bete sig så speciellt som möjligt och klä på sig det mest speciella du kan komma på ska tydligen vara ett vinnande koncept. Ett koncept som iaf jag inte köper. Låten? Usch…
Renaida, Benjamin och John hade helt okej låtar men inte mer än så.
Jag har aldrig behövt en skämskudde bättre än vad jag gjorde under den första deltävlingen i Melodifestivalen 2018.

Pözz! /A

Ps: Imorgon blir det ingen recension utan då är jag tillbaks på riktigt

Djurens parti

Sitter här i natten och funderar på något jag har hört på Almedalsveckan. Djurens parti kräver domstolar och rättegångar för djur… Egentligen borde det vara bra där, men nej. Jag har ett par vänner på min FB som faktiskt stöttar detta! Och eftersom att de stöttar detta så måste jag fråga: Vad är det som ska tas upp i domstolen? Om vi ska jämför djur med människor så kan vi ju inte särbehandla dom på något sätt. Människors lagar ska gälla även för dom. Så, nu undrar jag…
1. När en tjur betäcker en ko, räknas det då som våldtäkt? Jag har aldrig hört en ko säga JA?
2. Om en mus föder 50 musbebisar och pappan sticker? Blir han skyldig underhållsbidrag då?
3. När flyttfåglarna kommer tillbaka på våren, ska de terrorutredas då? Jag menar, vad hade de i mellanöstern att göra ”egentligen”!
4. En häst råkar gå över till grannens mark och käka lite, olaga intrång?
5. Såg en skata häromdagen, UTAN kläder!!!! Är det förargelseväckande beteende?
6. En häst och dess ryttare gick förbi mig i skogen, hästen urinerade. Urinering på allmän plats=böter!
7. En spindel lägger 1000 ägg, 900 spindelbarn överlever. Vem betalar barnbidrag? Var ska dessa ungar gå på förskola?
8. En hund föds med tre ben. Är hen då berättigad till handikappsbidrag? Anpassat boende och personlig assistans?
9. Vilken ålder är djuren berättigad till att rösta i valen? Jag menar, tufft liv för ”Harry the hamster” som bara lever i två år….
10. När en katthona stöter bort sina ungar vid 12 veckors ålder, vem gör en orosanmälan? Var tar dessa kattungar vägen? Finns det fosterhem nog?????

Tack för mig, leverpastej….

Dags att ta bort tabun!

Psykisk ohälsa. Ett av de mest tabulagda ämnena i vårt land.
För ett par månader sedan var jag på en restaurang med en kvinna som jag har känt i 25 år. Vi pratade lite allmänt om väder och vind och frågan ”Hur är det med dig?” kom givetvis upp. Kvinnan svarade mig: ”Jo det är väl sådär…” Hmm, tänkte jag, det finns något mer här som hon gärna vill berätta men som hon inte riktigt vågade. Så, jag gjorde som jag alltid gör när jag upptäcker att ämnet handlar om psykisk ohälsa. Jag avdramatiserade det hela genom att helt enkelt säga: ”Jo jag vet hur det kan vara, jag har själv ätit antidepressiva sedan 2001 och jag skulle inte klara en dag utan dom”
Kvinnans blick gick inte att misstolka. Hela hennes ansikte sa, utan ord: ”Vad säger du människa? Hur vågar du ens anförtro något sådant till mig? Och med en sån självklarhet?”
När jag märkte hennes reaktion så babblade jag på. ”Det är helt sjukt att man i Sverige år 2017 ska behöva skämmas för en sjukdom som man själv inte har valt. En sjukdom som är lika osynlig som diabetes (som för övrigt är en helt okej sjukdom att lida av) men bara för att sjukdomen sitter i huvudet så är det tydligen något fult. Vad säger du XX? Skulle du tycka att en diabetiker borde skämmas för att hen måste gå och ta en insulinspruta? Nej jag tänkte väl det. Så varför måste jag skämmas för att jag måste ta serotonintabletter?” Någonstans här så fångade jag hennes intresse och vi fortsatte diskussionen. Hon berättade att hon hade ätit antidepressiva och ångestdämpande i flera år, men att det var väldigt få utanför hennes familj som visste om det. Såna här saker ”pratar man bara inte om”. Och det är därför, just pga att avdramatisera ämnet, som jag idag är helt öppen och ärlig med min sjukdom. Jag tänker inte skämmas, jag vägrar att bli ifrågasatt och om jag genom mitt agerande kan belysa ämnet och det i sin tur kan göra psykisk ohälsa okej i EN enda människas ögon så blir jag lycklig! (Ja jag lär ju inte bli så lycklig att jag kan sluta med mina mediciner men ni förstår vad jag menar)

Genom åren så har jag blivit dömd av både familj, vänner, kollegor och till och med mina barn. Samma gamla nötta fraser spelas nästintill dagligen upp framför mig:
*Men är du inte bara lat då?
*Har du verkligen försökt?
*Om du bara tänker lite mer positivt…
*Alla mår dåligt ibland men det betyder inte att folk struntar i att ta sig till jobbet.
*Hur tror du att dina barn tänker när du…
*Det är väl bara att bita ihop.
*Sluta tänk så mycket
*Sluta tyck synd om dig själv och ta tag i ditt liv.
Och sen favoriten: *Men hur kommer det sig att dina bröder har lyckats så bra med sina liv? Varför är du inte lite mer som dom?

Sätt er in i dessa fraser och försök att svara på dom, fast tänk att just nu saknar du en arm och har en släng av cancer istället för en ”liten depression”. Hur låter det i era öron? Om ni skulle höra någon säga till en enbent person ”Tänk positivt så ska du se att benet växer ut igen”. Eller om du lider av cancer men inte din syster: ”Men din syster gnäller ju inte, är det verkligen nödvändigt med cellgifter?” Helt absurt va? Så varför är dessa fraser okej att säga till en människa med en själslig sjukdom? En människa som redan, helt säkert, känner sig värdelös, som en samhällsbelastning, lever med självmordstankar, förstår inte varför hen mår dåligt men frågeställaren kräver ett svar på just den frågan. Ett svar som hen redan söker efter själv och säkerligen har gjort väldigt länge. Men just DU kommer ju att få svaret på den frågan för att DU kräver svaret…

Jag har länge gått och funderat på hur JAG kan hjälpa människor med psykisk ohälsa, både genom att sprida kunskap för denna osynliga sjukdom och för att rent fysiskt finnas till hands för dessa människor och nu tror jag att jag är redo. Den 8:e juni ska jag på en informationsträff med NSPH-V (Nationell Samverkan kring Psykisk Hälsa i Västmanland) för att förhoppningsvis bli utbildad studievägscirkelledare och föredragshållare inom just dessa frågor. Förnyar även mitt medlemsskap i RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) och sen får det rulla på. Har alltid velat arbeta med att hjälpa människor som mår dåligt och med mina erfarenheter så tror jag att jag kan vara en tillgång.

Nästa gång just DU träffar en människa som mår dåligt, fråga inte: ”Men varför försöker du inte?”, fråga istället: ”Finns det något jag kan hjälpa till med?”

Kramar A

Förvirring

”Har du sett Juniors paket?” frågar jag Johan.
Johan hör ’Har du sett Julies paket?’ (Julie, 12 år gammal, litens kusin)
Johan svarar: ”Nej, men vi kan väl skicka den när vi hittar den sen?”
Skicka? tänker jag. Varför vill han inte träffa min bror?
”Okej”, säger jag, ”Vi får väl slå in några snusdosor så länge”
Johan skrattar. ”Ja det skulle vara uppskattat!”
Jag frågar: ”Hur mycket snus har du kvar i din dosa?”
Funderar hur många jag kan slå in till Junior så att Johan klarar sig tills vi handlar nästa gång.
”Öh? Jag tog en ny igår kväll så….”
Han ser mycket frågande ut där han står med moppen i högsta hugg.
Jag tar fram fem dosor från kylen och ska börja slå in dom.
”Jaha!” (nu gick det tydligen upp ett ljus ute i hallen) ”Du frågade efter JUNIORS paket! Funderade just varför du skulle slå in snus till en 12-åring”

En helt vanlig juldag i familjen förvirrad.
God fortsättning!

Hur man bygger en speldator åt sin spelnörd till dotter för så lite pengar som möjligt.

Min yngsta dotter har egentligen bara ett intresse (förutom piano) och det är spel. Det började någon gång för en si så där fem, sex år sedan när hon upptäckte minecrafts härliga värld och sen blev hon fast. Idag har hennes intresse dock utvecklats och hon vill nu spela spel som kräver bättre datorer med starkare processorer och grafikkort. Om man då som jag, är en sjukskriven ensamstående mamma som har en sjuklön som skulle få självaste stadsministern att vika sig dubbel av skratt åt, hur gör man då? Nedan följer en punkt för punkt-lista i hur jag har löst situationen för att göra min dotter lycklig:

1: Skaffa en tekniknörd till pojkvän.
2: Hämta hem mammas gamla dator som står hemma i lillebrors förråd och samlar damm.
3: Kräv att tekniknörden talar om för mig vad som krävs för att göra datorn funktionsduglig som speldator.
4: Ta hjälp av en annan spelnörd (i detta fall bästisen T) för att se till att delar som kommer upp på tal verkligen kommer att fungera.
5: Töm mammas gamla dator på komponenter som kanske skulle klara av ett ordbehandlingsprogram.
6: Ha koll på tradera efter begagnade prylar.
7: Kolla med spelnörd 2 (i detta fall min son) om han har delar liggandes. Upptäck att han har ett grafikkort och en ssd. (Här kan du jubla lite lätt inombords)
8: Åk in till stan och köp ett nytt RAM-minne (inte så dyrt) bara för att komma hem och upptäcka att datorn kräver två. Åk tillbaka och köp ett till.
9: Vänta på leveransen av moderkort och processor som vi hittat på Tradera. När leveransen kommer, upptäck att fästet saknas och be säljaren skicka ett paket till, denna gång innehållande fäste.
10: Upptäck att butiken där paketet innehållande grafikkort och ssd ligger, har blivit utsatt för rån. Vänta i ett ytterligare något dygn för att få reda på att just vårt paket INTE blivit stulet. (Dags för lite inombords jubel igen)
11: Åk till loppis och fynda en datorskärm för 70:-
12: När delarna till sist ska in i datorn så upptäcker du att en sladd saknas. Beställ den på nätet och hoppas på att den kommer fram i morgon….

Varför kunde inte min dotter gilla Barbie och My little pony som andra normala tjejer?

Stort tack till T, sonen och framförallt J för all er hjälp. Snart kan liten spela sina spel 🙂

Ps: Någon som har en schysst spelmus liggandes? 😉

Kram /A

Dio och jag

Skärmavbild 2016-08-30 kl. 19.29.46

J har en katt. Närmare bestämt en norsk skogskatt vid namn Dio. Min och Dios relation är minst sagt komplicerad. Norska skogskatter är ju kända för att vara väldigt ”pratiga”, i Dios fall skulle jag vilja säga att han är väldigt gnällig. Dessutom så är han då en långhårig ras och inte ett jättestort fan av att bli borstad. Varje försök till kattborstning har hittills resulterat i kvarlämnade tandmärken lite varstans på kroppen. Det faktum att Dio vägrar bli borstad gör tanken om att få lägga sig i en renbäddad säng, med förhoppningen om att få känna de svala, sköljmedelsdoftande, mjuka lakanen mot sin bara hud, till tyvärr just bara en tanke. Har vi bäddat rent en timme innan läggdags så går vi till sängs i en katthårskontaminerad allergihärd, varje gång. Han är en expert på att rymma också. Någonstans har han inte förstått att han är en innekatt utan sitter och lurpassar innanför ytterdörren VARJE gång vi öppnar den. Dock är Dio inte den smartaste katt jag känner, han springer nämligen uppåt varje gång så det slutar med att en förnärmad katt lugnt låter sig bli nedburen för de 786 trappstegen (som det minst är) från ovanvåningen och tillbaka till vår lägenhet. På nätterna så anser Dio att hans sovplats är mitt ansikte. Och han lägger sig endast där efter att han har genomfört sin ritual som går ut på att trampa med sina lejonstora tassar mellan varje revben på mig, närma sig mitt ansikte bara för att vända sig om i precis rätt tid att hans bakre regioner träffar min näsa, kliva fram och tillbaka på, och runt mitt huvud en si så där femton gången innan han till slut känner att nu! nu är det dags att täppa till Annas alla andningsorgan och med en suck låta hela sin kattkroppstyngd slappna av över mitt ansikte, precis när jag nästan har lyckats att somna om efter revbenskrossen…
Min och Dios relation är som sagt, komplicerad…

I natt var det då dags igen. Barnen hade varit oroliga på kvällen och det blev en sen kväll för dom innan de äntligen hade somnat med sina små huvuden så sött på sina kuddar. Jag och J gick och la oss även vi och kort därefter så hör jag J´s snarkningar ekandes mellan väggarna. Jag vred och vände på mig en stund till innan jag äntligen hittade en bra sovposition och kunde slumra in jag också. Precis när jag höll på att komma in i drömmarnas värld så känner jag den välbekanta känslan av (vad jag trodde) katthår i mitt ansikte. -Nej Dio!!!” skäller jag och puttar den stackars kissen ner på golvet, trodde jag… Dunsen efter katten lät högre än vanligt och jag öppnar mina trötta små ögon och kikar över sängkanten. Därnere på golvet hittar jag min minsta, lilla A… -”Men tack mamma! Schysst! Verkligen. Jätteschysst!”

Jag suger på att vara mamma…

/A

Fri :)

Känslan av frihet är en känsla som man inte kan förstå innan man har upplevt den själv. Jag vet att vi i Sverige känner frihet som en vardagssak, en lyx som är få förunnat om man ser till ett globalt perspektiv, och jag var en av de få på denna jord som kände den här frihetskänslan, även om jag inte var medveten om den själv. Sen hände något…
Jag träffade en person, en person som aldrig någonsin själv kommer att förstå hur sjuk hen är, en person, som jag, även efter avbrottet från hen, lät påverka mig, min nya familj och mina barn. Jag levde i ständig rädsla, i skam och i skuggorna, rädd för vad hens nästa drag skulle bli. Mina vänner höll mig uppdaterade, ”nu är hen där”, ”nu gör hen så”, ”nu gör hen si”. Jag trodde att mina vänner gjorde mig en tjänst. När jag visste vad hen befann sig och vad hen för tillfället hade för sig, då hade jag ett försprång. Åh vad korkad jag var…
För ett par veckor sedan satt jag återigen på polisstationen i den by jag för tillfället är skriven i. Jag fick återigen berätta vad hen hade gjort, jag fick vända ut och in på mig själv och ta fram detaljer som min mamma skulle vända sig i graven av om hon visste om. Jag grät, jag skakade och jag minns att jag även vid ett tillfälle lät orden passera mina läppar, orden som jag fram till dess hade hållit för mig själv: ”Jag orkar inte mer, jag tar livet av mig, hen har vunnit!”
Jag och de två poliserna pratade vidare. Jag tror att förhöret tog cirka en och en halv timme. När jag lämnade polisstationen den eftermiddagen för lite drygt två veckor sedan, så lämnade jag den som en ny människa. Lugnet jag så länge hade sökt efter hade till slut hittat fram till mig. Nu visste jag att vad hen än tänker hitta på i framtiden så rör det mig inte i ryggen. Hen är patetisk! Hen är ingenting! Luft är mer än vad hen någonsin kommer att bli! Idag pratar vi inte om personen ifråga längre. Jag tycker synd om hen. Att hela tiden sprida rykten och förtala mig för så många människor som hen någonsin kommer åt? Vad kan man någonsin vinna på det? Patetiska människor kommer att lyssna, andra kommer att tycka att hen är, som sagt, sjuk i huvudet.
Jag vet att du läser detta. Du har min tillåtelse! Fortsätt. Jag förstår att det är det som ger dig mening att fortsätta att andas luften på denna jord så snälla fortsätt! Jag bryr mig inte längre. Vet du vad? Du är den mest patetiska människa jag någonsin har träffat och jag vet att du kommer att fortsätta att sprida sjukdom runt omkring dig, hos alla som någonsin kommer att komma i din väg och för alla som någonsin kommer att säga emot dig. Mig kommer du inte åt längre, men jag ser verkligen fram emot den dagen då du gör det misstaget som du kommer att göra, det misstaget som kommer att få dig inspärrad, för först då kommer du att få hjälp. Och det är vad du behöver, du stackars, patetiska, sjuka, lilla människa…
Mig kommer du inte åt längre, för vet du vad? JAG ÄR FRI!!!!

Må gott alla där ute. För det gör jag 🙂
/A

En dag i byn

Jag behövde gå till apoteket igår för att hämta nya mediciner. Frågade liten om hon ville följa med så kunde vi fånga några pokemons på vägen, självklart ville hon det. Fick även med mig J och vännerna T och V. När vi går där i samlad trupp, zombieliknandes med blicken helt fäst ner i mobilerna, så ser jag plötsligt något i ögonvrån. En man i 70-årsåldern liggandes på gatan med ansiktet nedåt. Systembolagskassen ligger en bit ifrån och en ölburk som gått sönder lämnar tydliga, blöta spår på gatan. Jag hinner inte ens reagera. Glömmer allt vad rattata, charmander och pidgey´s är och rusar fram till mannen. Jag vänder på honom och frågar hur det är med honom. Jag får inget svar men ser att han har slagit i ansiktet. Ett skrubbsår i pannan och även ett på näsan. Hans knogar blöder och skammen lyser igenom honom. Jag frågar om han förstår mig och till slut får jag fram ett tyst ”Jo”. Inser att mannen är född och antagligen uppvuxen i Finland och beslutar mig för att försöka hålla mig till korta meningar på svenska så att vi kan förstå varandra. Frågar om han vill att jag ringer en ambulans men det vill han absolut inte. Då förklarar jag att jag vägrar att lämna honom på gatan och släpper honom inte innan vi har fått hjälpa honom hem. Tillsammans med T så får vi upp mannen i stående position. Jag räcker honom kryckan och J får ta systembolagskassen, sen börjar en inte alltför lång men ack så besvärlig vandring hem till mannens lägenhet. Jag försöker att småprata med mannen på vägen. Jag får reda på att han har problem med höften och att han väntar på en operation som ska ske nästa månad. Han berättar även att han har ”två fina pojkar”. Den ena boendes i byn och den andra uppfattade jag aldrig var han bodde, ortsnamnet blev till ett slödder pga mannens promillehalt.
Väl framme vid hans trappuppgång så ramlar han återigen i hissen upp till våning tre där han sa att han bodde. Förbannar mig själv och mina svaga handleder för att jag inte orkade hålla honom upprätt. Detta fallet gick dock mycket bättre och inga nya skador uppkom. Jag får mannens nyckel och låser upp hans dörr. Väl inne i hallen så möts jag av en stank beståendes av en blandning av urin, alkohol och instängd luft. Jag hjälper honom till hans kombinerade säng/soffa och kollar återigen över skadorna i ansiktet. Jag har ingen sjukhusutbildning men gör bedömningen att mannens största skada är mer mental än fysisk. Jag ser skammen i hans ögon…
Innan vi går säger jag till mannen att: ”jag lägger din nyckel här på bordet, i vanliga fall så betyder det otur att lägga en nyckel just på bordet men det får gå för denna gången.” Då lyfter mannen sin blick mot mig, han ler, tar av sig sin keps, lägger nyckeln i den och sedan kepsen på bordet. ”Nu, ingen otur” säger han och vi lämnar honom med ett löfte att han ska ringa sina fina pojkar om han blir sämre….

Väl ute i den friska luften så frågar jag liten om hon blev rädd för det hon precis fått uppleva. ”ja det blev jag”, får jag till svar. Ställer frågan om hon var rädd att mannen skulle göra mig illa och hennes svar gjorde mig sjukt varm i hjärtat: ”Nej mamma, jag var rädd för att mannen hade gjort sig illa”

/A