Annas Anekdoter

Jo man kan vara gräsänka även om man inte är gift. Nu har hjärtat dragit till Stockholm med sina föräldrar och sina grabbar från ett tidigare förhållande och lämnat mig och tjejerna kvar här i förorten. Stora pallade inte med mig så hon drog till pojkvännen. Kvar återstår jag och liten. Vi har haft tjejkväll med ansiktsmask, monopolspel och mys framför tv:n. Självklart fick även min vän rosévin vara med på ett hörn 🙂

Nu har grannflickan kommit över, tjejerna busar och deras fnitter ekar mellan mina tomma väggar. Tid för blogg alltså 🙂

Så idag vill jag gärna sno en av mina bästa vänners tankegångar (hoppas det är okej med dig, du vet vem du är), nämligen tankar om kvotering. Det ska kvoteras hit och dit just för kvoteringens skull. Sen att människor och företag blir lidande pga att det är olika många män/kvinnor, svenskfödda/utlandsfödda osv människor på ett företag, det är mindre viktigt. Kompetens väger inte lika tungt… Min käre vän som jag snott tanken från beskrev det så bra på facebook idag:

”Vad skulle de som är för kvotering för att få in fler kvinnor i bolagsstämmor och andra höga positioner säga om den idén tillämpades på låt oss säga familjerätt. I vårdnadstvister, ska då pappan få vårdnaden av barnet 50% av gångerna, oavsett vem som är bäst lämpad? Låter väl vettigt och jämlikt, eller?”

Jag tror nog att de flesta skulle höja på iaf ett ögonbryn om denna fråga togs upp och diskuterades på riksdagsnivå…

Ha en trevlig fredagskväll 🙂

Har haft Sveriges största tvättberg den här veckan (utan överdrifter) och börjar äntligen se ljuset i tunneln, ja eller tvättstugegolvet då.. Idag var den sista vittvätthögens tur och bland allt detta fanns ett påslakan. Allt gick enligt förväntningarna, tvättmedlet hamnade i rätt fack och sköljmedlet lät även det bli att bråka med mig.

Två timmar senare ropade maskinen på mig och berättade att det var dags att ta ur tvätten och hänga upp densamma och det var då jag upptäckte att påslakan och jag är inte vänner. All tvätt var som bortblåst! Kvar i maskinen låg bara detta förrädiska påslakan, fuktigt, visserligen doftande gott men uppsvällt till en grotesk storlek som om det precis hade svalt en hel gris! Insåg ganska snart att det var ingen gris detta påslakan hade slukat utan all annan tvätt som sekunderna innan hade varit försvunnen. Tar i med all min kraft och försöker att få ut denna oformliga ”blubb” ur maskinen men självklart så är klumpen för stor. Trycker in armarna på sidorna av klumpen och försöker att platta till den, göra den längre och smalare, och efter en bra stund lyckas jag faktiskt med det omöjliga och får ut påslakanet med dess innehåll på tvättstugegolvet. Tar tag i ”ovandelen” av lakanet och skakar ur de skärrade strumporna, underkläderna och ett par lika förskräckta örngott. Det hela verkar dock ha slutat väl. Tvätten hänger nu på sin plats i torkskåpet medans påslakanet blev förpassat till att hängas över en dörr flera meter ifrån den övriga skaran av tvätt och nu verkar lugnet åter ha lagt sig hemma hos oss…

 

Förövrigt så nominerar jag denna killen till veckans PUCKO!!!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5853759&playaudio=4940347

 

Love

Vem sjutton har bestämt att en falukorv ska vara böjd? Det är tamejfan omöjligt att skära den i jämna skivor. Det går kanonbra tills man kommer fram till den delen där korvjäkeln böjer sig, då får du genast kilformade ”skivor”. Hur lätt är det att få en kilformad korvskiva jämnstekt? Och speciellt snyggt är det inte heller att lägga upp dessa skivor på tallriken…

 

 

Har i hela mitt liv känt mig utanför. Som att den här planeten inte riktigt har accepterat min närvaro, att jag hör hemma någon annanstans… Med åren och upplevda erfarenheter så har jag dock lärt mig att jag inte är ensam att känna så. Det finns många, bara i min närhet, som jag vet har samma känsla. Kan det vara så att jag och dom, trots allt har vår plats här på jorden? Även om vi inte riktigt är som alla andra? Vi, som är mer känsliga för ljud, förändringar, och känslosvallningar runt omkring oss.  Att vi är satta till livet av en anledning. Att även vi har en uppgift att fylla innan våra liv runnit ut. Jag vill gärna tro det även om jag inte riktigt har kommit fram till vad just min uppgift är.

Jag har träffat en underbar man som jag älskar mer än själva livet! En klyscha? Visst, men det är så jag känner.  Vi är ännu i nyförälskelsefasen i vårat förhållande med allt vad det innebär. Det stormar omkring oss. Ena dagen svävar vi på molnen, känner värmen, lyckan och framförallt kärleken.  Andra dagen upplever vi baksidorna. Svartsjukan, osäkerheten.. Och anklagelserna kan ibland bli oss övermäktiga. Men innerst inne så vet vi att vår kärlek är inte värd att ge upp. Vi känner fortfarande av varandra, lär oss om varandra, upptäcker våra fel och brister och inser att vi är som yin och yang, perfekta på alla sätt för varandra. Han har under denna korta tid fått mig att inse att världen vill mig inte bara ont, även om det mesta som kan gå fel runt om mig oftast gör det 😉 Och jag hoppas att även jag kan få honom att inse att kärlek kan göra ont men det betyder inte att det inte är kärlek.

Jag vet bara att det vi har och kommer att få, är något unikt. Tillsammans kommer vi att flytta berg. Inget känns omöjligt med honom vid min sida…

Älskar dig finaste N

Jag bor i ett invandrartätt område i en förort till Västerås. Vi trivs här, jag och tjejerna. Den minsta tjejen har alltid kompisar ute i lekparken och det råder alltid febril aktivitet därute. Den äldre tjejen vill förstås helst flytta in till stan då busskommunikationerna är bättre där och stadslivet lockar nog en hel del för en 15-årig modeintresserad tjej, men på det stora hela så är det underbart! Lugnt, nära naturen och trevliga grannar.

Idag när jag gick ut med soporna så möttes jag av samma vanliga syn som jag gjort det senaste halvåret. En hel drös med färgade barn. Vissa flickor med hijab, vissa utan. Men gemensamt för de alla är att de leker tillsammans och att de ler!

En flicka på 10 år står och sparkar boll med minsta brorsan som är max två år gammal. Han  tar sats, backar, backar och backar lite till… Jag blir rädd att han ska backa för långt, ut i vägen, så jag stannar upp med mina soppåsar och gör mig beredd att ingripa, men det går bra. Syster har full koll. Pojken rusar mot bollen, en sträcka på cirka 20 m , han stannar upp precis bakom bollen och sen kommer den futtigaste tåfjutten jag någonsin sett.. Bollen flyttar sig cirka 27cm… En underbar syn som jag tog med mig tillbaka upp till lägenheten och som jag fortfarande ler åt när jag tänker på. 🙂

För övrigt så målar vi om lite möbler härhemma, jag och älsklingen. Det blir nog bra, när det är klart. Lite målarfärgsfläckar på golvet har väl ingen hyresvärd dött av? Och samma fläckar på favvo-mjukisbrallorna gör ju heller inget. Det hade kanske varit smart att byta om innan målningen tog fart, fast hur skulle jag då kunnat lära mig av mina misstag?

Tror att grundfärgen torkat nu så på´t igen bara.

Love /Anna <3