Dubbla känslor

Har i hela mitt liv känt mig utanför. Som att den här planeten inte riktigt har accepterat min närvaro, att jag hör hemma någon annanstans… Med åren och upplevda erfarenheter så har jag dock lärt mig att jag inte är ensam att känna så. Det finns många, bara i min närhet, som jag vet har samma känsla. Kan det vara så att jag och dom, trots allt har vår plats här på jorden? Även om vi inte riktigt är som alla andra? Vi, som är mer känsliga för ljud, förändringar, och känslosvallningar runt omkring oss.  Att vi är satta till livet av en anledning. Att även vi har en uppgift att fylla innan våra liv runnit ut. Jag vill gärna tro det även om jag inte riktigt har kommit fram till vad just min uppgift är.

Jag har träffat en underbar man som jag älskar mer än själva livet! En klyscha? Visst, men det är så jag känner.  Vi är ännu i nyförälskelsefasen i vårat förhållande med allt vad det innebär. Det stormar omkring oss. Ena dagen svävar vi på molnen, känner värmen, lyckan och framförallt kärleken.  Andra dagen upplever vi baksidorna. Svartsjukan, osäkerheten.. Och anklagelserna kan ibland bli oss övermäktiga. Men innerst inne så vet vi att vår kärlek är inte värd att ge upp. Vi känner fortfarande av varandra, lär oss om varandra, upptäcker våra fel och brister och inser att vi är som yin och yang, perfekta på alla sätt för varandra. Han har under denna korta tid fått mig att inse att världen vill mig inte bara ont, även om det mesta som kan gå fel runt om mig oftast gör det 😉 Och jag hoppas att även jag kan få honom att inse att kärlek kan göra ont men det betyder inte att det inte är kärlek.

Jag vet bara att det vi har och kommer att få, är något unikt. Tillsammans kommer vi att flytta berg. Inget känns omöjligt med honom vid min sida…

Älskar dig finaste N

Östra Nibble

Jag bor i ett invandrartätt område i en förort till Västerås. Vi trivs här, jag och tjejerna. Den minsta tjejen har alltid kompisar ute i lekparken och det råder alltid febril aktivitet därute. Den äldre tjejen vill förstås helst flytta in till stan då busskommunikationerna är bättre där och stadslivet lockar nog en hel del för en 15-årig modeintresserad tjej, men på det stora hela så är det underbart! Lugnt, nära naturen och trevliga grannar.

Idag när jag gick ut med soporna så möttes jag av samma vanliga syn som jag gjort det senaste halvåret. En hel drös med färgade barn. Vissa flickor med hijab, vissa utan. Men gemensamt för de alla är att de leker tillsammans och att de ler!

En flicka på 10 år står och sparkar boll med minsta brorsan som är max två år gammal. Han  tar sats, backar, backar och backar lite till… Jag blir rädd att han ska backa för långt, ut i vägen, så jag stannar upp med mina soppåsar och gör mig beredd att ingripa, men det går bra. Syster har full koll. Pojken rusar mot bollen, en sträcka på cirka 20 m , han stannar upp precis bakom bollen och sen kommer den futtigaste tåfjutten jag någonsin sett.. Bollen flyttar sig cirka 27cm… En underbar syn som jag tog med mig tillbaka upp till lägenheten och som jag fortfarande ler åt när jag tänker på. 🙂

För övrigt så målar vi om lite möbler härhemma, jag och älsklingen. Det blir nog bra, när det är klart. Lite målarfärgsfläckar på golvet har väl ingen hyresvärd dött av? Och samma fläckar på favvo-mjukisbrallorna gör ju heller inget. Det hade kanske varit smart att byta om innan målningen tog fart, fast hur skulle jag då kunnat lära mig av mina misstag?

Tror att grundfärgen torkat nu så på´t igen bara.

Love /Anna <3