Annas Anekdoter

Idag blev mitt blogg-inlägg (om svensk skolpolitik) publicerat på en Facebook-sida, ”hemmasittare”.

Då jag har ”pushnotice” på så plingade det till rejält i både mobil och dator. Nyfiken som bara jag är så var jag ju tvungen att gå in och kolla.
Gruppen ”hemmasittare” har runt 3700 medlemmar, det visar knappast det faktiska antalet barn som har svårigheter att gå till skolan, utan mer hur många föräldrar som har blivit så desperata att de inte hittar någon annanstans att finna stöd, råd och hjälp.
Så… Den första timmen då mitt inlägg vart publicerat så fick jag runt 100 olika ”likes” och över 50 kommentarer. Jag ska citera några…

FD hemmasittare:
”Låt henne plugga i sin egen takt. Jag pluggar på universitet, det går inte lika snabbt för mig som för mina klasskamrater, men om jag skulle pressa mig så skulle jag bryta samman igen så som jag har gjort så många gånger förut. Men genom att läsa i min egen takt och få längre tid på mig att lämna in uppgifter, så klarar jag faktiskt av studierna. Det trodde jag aldrig. Kan jag kan din dotter. Jag tror på henne.”

Mamma till hemmasittare:
”Känner igen mycket i din beskrivning. Jag tycker du gör helt rätt. Stå kvar bergfast vid din dotters sida. Att ha en vuxen som står upp för en och skyddar en – det är stort.
Och ni vet redan vad alla möten gör – ingenting blir bättre för din dotter. Bra att du höjer hennes röst. Jag sitter här oerhört berörd och glad över att just du är hennes mamma. Med varm önskan att en fungerande stig snart öppnar sig för henne. ”

Mamma till hemmasittare:
”Fint att läsa! Sonen, nu 18, kraschade i sjuan och har inte tagit sig tillbaka till skolan och vi tvingar inte heller. Nu håller han på med körkort och resten av tiden läker han, något som tar tid efter för många år i en alldeles för fyrkantig grundskola. Din text borde in på alla tidningars förstasidor och även hamna hos skolpolitiker och rektorer nu efter sommarlovet! Lycka till ❤️”

Mamma till hemmasittare:
”Igenkänning. En dag sa jag högt; vad är skolan och skolplikt när mitt barn inte vill leva?
Sedan den dagen blev det lättare att vara förälder till mitt barn i den meningen. Att ta henne levande genom sin svåra tonår var det enda som betydde något. Nu är hon 19 år och har slutat i alla fall med sitt självskadebeteende. ❤👊 Hon jobbar och mår på många vis bättre.”

Dessa kommentarer är bara en bråkdel av vad jag har fått. Även om jag bara fått en enda av dessa kommentarer så borde det få våra politiker att lyssna? Varför ska det vara så svårt att förstå att dagens skolplikt inom dagens skolpolitik inte är rättvis för alla våra ungdomar som från födseln inte kunnat välja att ställa in sig i ledet för den perfekta svenska studenten?????

FUCK svensk skolpolitik!

Det har nu gått några veckor på sommarlovet, ”ha ha”, tänker ni, ”din dotter går ju ändå inte i skolan” och det har ni rätt i. Min dotter är inskriven på en skola i vår kommun eftersom att lagen säger att hon måste vara det. Min dotter tvingas varje termin iväg på möte efter möte efter möte, hos skolan, bup, hab, soc, lss, elevhälsocoach… You name it, we have been there…
Nu i höst är det dags för min dotters sista år inom skollagens mening. Hon börjar nionde klass. Hon går in i hennes nionde skolår utan några som helst betyg vare sig från sjunde eller åttonde klass, ett fåtal E lyckades hon tydligen få ihop från sjätte klass.
Min dotter är smart. Hon är SJUKT smart. Och ja, jag kanske är partisk eftersom att jag är hennes mamma, men hon är utredd och hon har ett IQ långt över de flesta av hennes jämngamla ”klasskamrater” men ändå lyckas hon inte få till sina betyg.

Förra veckan (några veckor in på sommarlovet, utan press från skolan och alla dessa möten) upptäckte jag och min man att min dotter började komma ut från sitt rum för att umgås med oss. Idag upptäckte jag att min dotters sönderbitna naglar börjat växa ut igen. Jag upptäckte att hon inte hade några nya sår på sin lilla späda kropp. Hon satt t.o.m. i mitt knä i säkert en halvtimme i morse, UTAN att skaka!???

Jag kommer härmed att avlägga ett löfte till min dotter. Jag kommer att avlägga det offentligt så att hela världen kommer att få se!
I höst kommer jag inte att tjata en enda dag på min dotter att hon måste gå iväg till skola eller några andra möten. Jag kommer att uppmuntra henne att ha fortsatt kontakt med hennes kurator så att hon någon gång kan förstå att det är inte henne det är fel på, det är Sveriges sjuka skolpolitik som har gjort henne till en 15-årig tjej utan självförtroende och självkänsla, det är Sveriges sjuka skolpolitik som har exkluderat henne genom sin ”inkludering” och det är Sveriges sjuka skolpolitik som har gjort att min dotter kommer att få leva med tusentals ärr över hela sin kropp eftersom att skollagen tvingar henne till en miljö som hon inte rent fysiskt eller psykiskt kan vistas i och när hon inte kommer iväg så orosanmäls vi till sociala myndigheter. Nu är det dags för mig att anmäla skolan till de sociala myndigheterna! Det är dags för skolan att svara på varför de får min dotter att må dåligt!

/A

Ps: Självklart så avlägger jag även ett löfte att min dotter kommer att få den utbildning hon är berättigad till enligt svensk skollag, jag ser till att hon får den den dagen hon är redo.

#npf #inkludering #skollag #skitpolitiker

Jag vet att jag inte är en lätt människa att umgås med, att vara vän med. Ena dagen är jag TOKsocial och den andra dagen vill jag gömma mig i en garderob om det kommer folk över till oss. Gudarna ska veta hur många gånger jag låst in mig på toaletten och stackars Johan
har fått ta emot hallstahem som ska fixa något i vår lägenhet.
På campingen som vi stod på så fick vi höra i efterhand att Johan fick minsann vara helt själv de dagar jag var ”låg” och det var så själviskt av mig, något varken han eller jag störde oss på, eftersom att det är så vår vardag är.
Idag är min vardag likadan. Jag brottas med skola, soc, LSS, Hab, Bup och elevhälsocoach. Och när det gäller mig själv så vet vi inte om det är autism eller något annat jag brottas med (jag är under utredning)
Och det enda jag vill är att min dotter ska få må bra. Hur i helskotta ska jag hinna med att vara social?
Jag hatar inte dig om du ringer och jag inte svarar.
Jag hatar inte dig om du skickar sms som jag inte svarar på.
Jag hatar inte dig om jag inte svarar på ditt messengermeddelande, jag är bara trött…. Så fuckin jäkla trött…
Jag återkommer när situationen har stabiliserat sig.
Kram så länge.

Halloj alla tre följare.

Idag kom jag på något som jag inte har förstått tidigare. Jag vill inte dö, jag vill bara inte vara på den här jorden!
Jag vet att det finns konspirationsteorier om folk som har blodgrupp RH-, även om jag tillhör just den så vill jag inte sträcka mig så långt som att jag är en alien. Fast det kanske jag är? :/

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag inte hör hemma i ”ert” samhälle. Jag platsar verkligen inte in (och på vilka sätt vill jag inte gå in på just nu).
Jag tror att min dotter har ärvt min ”dåliga” gen. Och att det är därför hon inte platsar i skolan. Jag fungerade inte heller i skolan, fast annorlunda. Jag gjorde skolarbetet och fick bra betyg, men jag hade inga vänner. Liten klarar inte av att umgås med folk överhuvudtaget och därför blir hennes skolarbete (och sociala umgänge) lidande.
Nu börjar hon åttonde klass. Om ett år börjar hon nionde. Och då är det bara två terminer kvar tills vi blir lämnade ifred. Det låter sjukt, jag vet. Men min dotter kommer att fixa sin utbildning, den dagen hon vill, då hon har motivation och den dagen hon slipper press ifrån skola, sociala myndigheter och andra vinstdrivande aktörer.

Kram och god natt. A

Min yngsta dotter har autism.
Detta i sin tur gör att hon har VÄLDIGT svårt med höga ljud, röriga miljöer, starka ljus och framförallt, människor.

Min yngsta dotter är en sk ”hemmasittare”.
Detta kan enklast förklaras så här: Sedan fjärde klass har hon mer och mer vägrat gå till skolan. Det började med någon dag varannan vecka för att landa i var vi är nu, hon är hemma på heltid.

Min yngsta dotter VILL studera!
Hon är vetgirig, hon pratar ofta om att hon vill gå i en ”normal” klass, men då det inte fungerar så vill hon ha hemundervisning (vilket skolan inte ”har resurser till”) och framförallt, hon vill ha betyg…

Så, tänker ni, varför får ni inte hennes skolgång att fungera? Jag har precis gett namn åt detta fenomen: ”Hemmasittarnas ekorrhjul”, och detta kan enklast förklaras så här:

Barn har funktionsnedsättning, skolan ska anpassa undervisningen, skolan misslyckas, skolan orosanmäler föräldern (till socialtjänsten), socialtjänsten utreder, socialtjänsten hittar inga brister i barnets hemmiljö utan hänvisar till BUP (Barn och Ungdoms Psykiatrin), BUP hänvisar till Habiliteringen, Habiliteringen säger: ”Fokus måste ligga på dotterns mående”, skolan misslyckas återigen med anpassad skolgång, skolan orosanmäler föräldern till socialtjänsten och så fortsätter detta, i fyra år!!!

Min yngsta dotter vill gå i skolan.
Det råder skolplikt i Sverige, men istället för att faktiskt se min dotter som en person så tar skolan den lättaste utvägen: Vi orosanmäler.

Nu har vi ett nytt möte med socialtjänsten som kommer att leda till ett nytt varv i ”Hemmasittarnas ekorrhjul”. Jag, och framförallt min dotter, ser VERKLIGEN fram emot detta möte!

PS: Idag får skolinspektionen ett samtal från en förälder till ett barn med autism….

Islamofobi, feminism, veganism, vänster, höger, brun, gul eller blå. Varför diskuterar vi inte om det enda vi faktiskt är eniga om istället? Jag pratar självklart om den svenska skitvintern!
Är det inte plusgrader med snöslask och totalmörker så är det sjuhundrafyrtiofemtontusen minusgrader, isvindar, igenfrusna bildörrar, sönderfrusna tår, näsor som rinner och en evig kamp för att ens ta sig till affären för att köpa en liter mjölk. Jag HATAR vintern!!!
Jag hatar denna mörka årstiden så till den del att jag typ går i ide. Pratade med mannen i morse och frågade om vi skulle ta en spontanvisit till svärföräldrarna idag. Han tittade på mig, tittade sedan ut och jag följde hans blick mot det igenisade fönstret. Sen följde bådas våra blickar åt, mot den tappert kämpande termometern som brutalt ärligt deklarerade för oss att idag är det minsann svinkallt ute. Tankarna som följde då var påpälsande av kläder, risk för benbrott på väg till bilen, sönderfrusna fingrar pga isskrapning av bilen och med största sannolikhet en avåkning i väl vald kurva under färden ut på landet. ”Ingen bra idé va?” svarade mannen….

En gång i tiden så tyckte någon kung att vi behövde minsann äga en ö i karibiska havet (jag gillar den kungen). Ön (Saint-Barthélemy) tillhörde fransmännen och i utbyte mot den så fick fransmännen handelsrättigheter i Göteborg (det känns som att svenskarna var de stora vinnarna i den affären…). Men efter 94 år så tyckte kung Oscar II att fransmännen kunde få köpa tillbaks sin ö för 300000:-! HUR FXXXXXXN TÄNKTE DU OSCAR?????? Förstå hur bra det hade varit för mig (och alla andra vinterhatande svenskar) att bara sätta mig på planet, med en resväska fylld med det viktigaste hemifrån, och bara dragit! Fly från detta malplacerade landområde som kallas Skandinavien. Börja om på nytt. Odla bananer eller kaffebönor, ligga i hängmattan som jag surrat fast mellan två palmer, sälja hemmaflätade korgar till nån vilsen turist och aldrig någonsin frysa igen!

Det är tur för dig Oscar att du redan är död…..

Gud. Ett av det starkaste orden som existerar på denna jorden. Varför? Var tog orden ”Fred”, ”Kärlek”, ”Gemenskap” vägen? Var tog ordet ”solidaritet” vägen? Nej… Gud. Gud är svaret på allt. Svaret på särbehandling, utanförskap, krig, ifrågasättande, diskriminering, förföljelse, islamofobi, antisemitism, kristendomshat och mycket mycket mer. GUD skapar allt detta, genom att vara just Gud, fast i olika religioner.
Just idag vill jag tala om den ”kristna Guden”, han som är en och tre i samma (multipel personlighetsklyvning?), som är allt och som ser allt du gör (duscha aldrig mer naken om du inte vill bli synad tänker jag). Jag vill möta denna Gud. Jag VILL verkligen stå utanför pärleporten (ateist som jag är) och befalla Sankte Per att släppa in mig! Varför?; undrar ni säkert då, jo! För att jag vill verkligen sitta öga mot öga med den store Guden och ifrågasätta precis ALLT som hen har gjort mot människorna. HUR FAN TÄNKTE HEN???? Vad hade Wilma, 2 veckor gjort, som fick diagnosen obotlig leukemi? Varför var min mamma tvungen att dö, vid 57 årsålder? Hur kunde hen låta Hitler hållas? Och hur i helvete kan hen tillåta att människor föds i fel kroppar när homosexualitet är en synd???

Jag har dock insett att jag aldrig kommer att stå vid pärleporten. Gud håller sig med de sina, de som ingår i hens egen ”Echo-chamber” och dit är jag aldrig välkommen, för precis som en rasist, vegan, eller tok-feminist så utesluter hen oss andra. Vi som faktiskt ifrågasätter fakta i hens propaganda.

Kram från mig.

De som känner mig vet hur mycket jag älskar bussar. Jag älskar att titta på dom, jag älskar att fantisera om att få köra en tvåledad vagn, visserligen hatar jag att åka lokalbussar men jag verkligen ÄLSKAR att köra dessa underbara fordon. OCH jag är dessutom väldigt bra på det enligt många av mina passagerare som ger mig beröm, ger mig presenter eller bara bjuder på kaffe och frukt (i det här läget ska vi nog inte ta in och fråga den gamla damen som åkte servicelinjen som jag körde på den tiden. De älskade mig också, de äldre, men just den här dagen så satt jag i andra tankar och upptäckte inte farthindret framför mig i tid så bussen ”rullade” över det i en mindre angenäm hastighet. Pensionärer, rullatorer och käppar flög runt och den gamla damen, givetvis sittandes på ”nyfikenplatsen” svor så jag trodde löständerna skulle flyga ut: ”Men hur FAAAAN kör du människa!!!!!” men förutom den incidenten så…)
MEN! Min kärlek är inte besvarad….
Jag jobbar inte ofta nuförtiden. Struliga handleder och en dotter som inte mår bra gör att jag har fått lov att ta en ”behovsanställning” som det så fint heter. Företaget ringer upp mig när de behöver extraförare och jag tackar antingen ja eller nej beroende på hur handleder eller dotter mår.
Men när jag väl jobbar så är det som att bussarna hatar mig. Är det inte kompressorn som trillar av så är det bromsfel, lyckas jag att få igång klimatanläggningen så strular mikrofonen. För två somrar sedan blev jag stående utanför Alby i Stockholm i sex timmar. Självklart under sommarens varmaste dag och med full uniform på mig. Behöver jag tillägga att jag var lite halvt småsur när verkstadskillen äntligen kom och avlöste mig så att jag fick åka hem.
Men jag ger inte upp. Ni vet vad man säger? Det är jakten som är det mest spännande i ett förhållande, den dagen bussarna börjar gilla mig så kanske jag blir lokförare ist. 😉

Till sist vill jag bara tillägga att jag hade en läkartid idag på psykiatriska kliniken. Förra hösten fick jag diagnosen ”bipolär” men tydligen så är jag inte det längre. Undrar nu om läkarna på psykiatrin är bipolära eller om det är jag som lider av multipla personligheter och att just den personligheten, som var på besök förra hösten, är bipolär men inte den personligheten som var på besöket idag? Ska samla alla mig till möte ikväll och diskutera detta lite mer ingående….
(Annars gick besöket bra och jag var lite mer hoppfull när jag lämnade kliniken)

Tjolahopp! /A

Igår var ännu en sån där klibbig, svettig dag alá sommaren 2018. Jag och käre mannen satt på balkongen och hoppades på att en bris skulle svalka våra klibbiga kroppar och då plötsligt slog det mig: Va fXn! Vi har det lugnt och skönt! Tiden har bara traskat på så jag har inte ens märkt av det. Inga psykopater som terroriserar oss längre, jag klarar av att röra mig i byn utan att vara paranoid, jag ägnar inte TIMMAR åt att fundera på hur det kommer att bli och om jag och tjejerna kommer att orka, utan nu för tiden så är vi bara glada och nöjda! Vad har hänt???
Denna nya känsla är så främmande för mig så jag vet inte hur jag ska hantera den. Tänk att du har en stor böld i ansiktet. En riktigt stor, varfylld, äcklig böld som du fötts med, du har haft den i hela ditt liv och så helt plötsligt en morgon när du vaknar så är den bara borta? Inga blickar när du rör dig utomhus, ingen ångest för att du kommer att bli retad, ingen oro för att du kommer att bli dömd för ditt utseende, typ så känner jag. Jag har en enorm framtidstro helt plötsligt. Jag känner en lust att leva och upptäcka som jag aldôig har haft tidigare. Vi kämpar förstås med en lite vacklande ekonomi fortfarande men det känns som att även det problemet kan lösas nu. Med bättre mående så känns inte arbete på heltid helt främmande längre, måste bara bestämma mig för vad jag vill lägga mina 40 timmar/vecka någonstans. Att köra buss är ju underbart roligt men handlederna vägrar att köra så mycket. Funderar på att avskeda dom…

Idag är det backtävling för maken och efter det så styr vi kosan västerut till kära Lady Sol som antagligen saknar oss lika mycket som vi saknar henne. Några underbara dagar på campingen får avsluta J:s sista semestervecka innan det är dags för vardag igen. Denna sommaren har varit varm, det ska vi inte sticka under stol med, men om man tänker tillbaka några månader så minns vi den bitande kylan och den äckliga snön…. Väljer sol 10 gånger av 10 om jag måste.

Ha det gôtt alla goa!
/A

Efter två och ett halvt års trixande fram och tillbaka så kom vi då äntligen iväg till J:s syster i Tyresö. Jag har tidigare fått möjligheten att se deras lägenhet i Stockholm men sommarstället har haft en förmåga att inte hinnas med… Nu hade systern och sambon en och en halv dag ledigt på semestern så då passade vi på att dra iväg och hjälp vad glad jag är att vi åkte! Ännu bättre var att liten hade en bra dag så hon sa ja när vi frågade om hon skulle med, OCH hon ville sova kvar där! (!!!)
Jag säger bara: WOW vilket ställe! Om bibeln hade skrivit om paradiset och hänvisat till deras sommarställe så hade nog till och med jag blivit troende! Att sitta på deras altan en varm sommarkväll (ja självklart med ett glas rosé i handen) och titta ut över alla segelbåtar i Östersjön (Breviken kanske?), se fladdermöss virra omkring i deras jakt på flugor och mygg, studera stjärnhimlen och fantisera om vad de olika stackmolnen ser ut som… Vem behöver terapi liksom? Jag betalar hellre för en vecka om året hos dom än att springa hos en fjantig psykolog som pressar en att berätta om minnen man helst av allt önskar att man hade glömt.
God mat bjöd de dessutom på och AC i lill-slottet! Bara en sån sak! 🙂 Tack snälla C och M för att vi fick komma! <3 Hemfärden idag gick tidigare än väntat. Liten ville gå på Naturhistoriska och när Liten vill något, då gör man det. Det kan ta månader innan hon vill göra något igen. Men det var dock denna sommarens sämsta idé. Vi hade 31 grader i luften när vi gick in på muséet och ändå kändes det som att komma in i en bastu! Vi skyndade oss igenom de större utställningarna men när värmen gjorde både mig och J halvt medvetslösa så kände vi att det var dags att lämna. Vi fick se lite Neanderthalare, groteska bläckfiskar och en och annan dinosaurie iaf så helt bortkastat var det inte (dessutom är det nu för tiden gratis att besöka muséet så rent ekonomiskt så led vi ingen större skada). Väl ute så var den 31-gradiga luften som ett kylskåp mot våra halvt kokta och väldigt blöta kroppar. Nu blir vi hemma i några dagar då mellan fyller år och J måste meka moppe. På lördag drar vi åter iväg till paradis nummer 2, Lady Sol 🙂 Drick ordentligt i värmen och sänd en tanke eller två till alla som kämpar mot bränderna. Kram A