Annas Anekdoter

Gud. Ett av det starkaste orden som existerar på denna jorden. Varför? Var tog orden ”Fred”, ”Kärlek”, ”Gemenskap” vägen? Var tog ordet ”solidaritet” vägen? Nej… Gud. Gud är svaret på allt. Svaret på särbehandling, utanförskap, krig, ifrågasättande, diskriminering, förföljelse, islamofobi, antisemitism, kristendomshat och mycket mycket mer. GUD skapar allt detta, genom att vara just Gud, fast i olika religioner.
Just idag vill jag tala om den ”kristna Guden”, han som är en och tre i samma (multipel personlighetsklyvning?), som är allt och som ser allt du gör (duscha aldrig mer naken om du inte vill bli synad tänker jag). Jag vill möta denna Gud. Jag VILL verkligen stå utanför pärleporten (ateist som jag är) och befalla Sankte Per att släppa in mig! Varför?; undrar ni säkert då, jo! För att jag vill verkligen sitta öga mot öga med den store Guden och ifrågasätta precis ALLT som hen har gjort mot människorna. HUR FAN TÄNKTE HEN???? Vad hade Wilma, 2 veckor gjort, som fick diagnosen obotlig leukemi? Varför var min mamma tvungen att dö, vid 57 årsålder? Hur kunde hen låta Hitler hållas? Och hur i helvete kan hen tillåta att människor föds i fel kroppar när homosexualitet är en synd???

Jag har dock insett att jag aldrig kommer att stå vid pärleporten. Gud håller sig med de sina, de som ingår i hens egen ”Echo-chamber” och dit är jag aldrig välkommen, för precis som en rasist, vegan, eller tok-feminist så utesluter hen oss andra. Vi som faktiskt ifrågasätter fakta i hens propaganda.

Kram från mig.

De som känner mig vet hur mycket jag älskar bussar. Jag älskar att titta på dom, jag älskar att fantisera om att få köra en tvåledad vagn, visserligen hatar jag att åka lokalbussar men jag verkligen ÄLSKAR att köra dessa underbara fordon. OCH jag är dessutom väldigt bra på det enligt många av mina passagerare som ger mig beröm, ger mig presenter eller bara bjuder på kaffe och frukt (i det här läget ska vi nog inte ta in och fråga den gamla damen som åkte servicelinjen som jag körde på den tiden. De älskade mig också, de äldre, men just den här dagen så satt jag i andra tankar och upptäckte inte farthindret framför mig i tid så bussen ”rullade” över det i en mindre angenäm hastighet. Pensionärer, rullatorer och käppar flög runt och den gamla damen, givetvis sittandes på ”nyfikenplatsen” svor så jag trodde löständerna skulle flyga ut: ”Men hur FAAAAN kör du människa!!!!!” men förutom den incidenten så…)
MEN! Min kärlek är inte besvarad….
Jag jobbar inte ofta nuförtiden. Struliga handleder och en dotter som inte mår bra gör att jag har fått lov att ta en ”behovsanställning” som det så fint heter. Företaget ringer upp mig när de behöver extraförare och jag tackar antingen ja eller nej beroende på hur handleder eller dotter mår.
Men när jag väl jobbar så är det som att bussarna hatar mig. Är det inte kompressorn som trillar av så är det bromsfel, lyckas jag att få igång klimatanläggningen så strular mikrofonen. För två somrar sedan blev jag stående utanför Alby i Stockholm i sex timmar. Självklart under sommarens varmaste dag och med full uniform på mig. Behöver jag tillägga att jag var lite halvt småsur när verkstadskillen äntligen kom och avlöste mig så att jag fick åka hem.
Men jag ger inte upp. Ni vet vad man säger? Det är jakten som är det mest spännande i ett förhållande, den dagen bussarna börjar gilla mig så kanske jag blir lokförare ist. 😉

Till sist vill jag bara tillägga att jag hade en läkartid idag på psykiatriska kliniken. Förra hösten fick jag diagnosen ”bipolär” men tydligen så är jag inte det längre. Undrar nu om läkarna på psykiatrin är bipolära eller om det är jag som lider av multipla personligheter och att just den personligheten, som var på besök förra hösten, är bipolär men inte den personligheten som var på besöket idag? Ska samla alla mig till möte ikväll och diskutera detta lite mer ingående….
(Annars gick besöket bra och jag var lite mer hoppfull när jag lämnade kliniken)

Tjolahopp! /A

Igår var ännu en sån där klibbig, svettig dag alá sommaren 2018. Jag och käre mannen satt på balkongen och hoppades på att en bris skulle svalka våra klibbiga kroppar och då plötsligt slog det mig: Va fXn! Vi har det lugnt och skönt! Tiden har bara traskat på så jag har inte ens märkt av det. Inga psykopater som terroriserar oss längre, jag klarar av att röra mig i byn utan att vara paranoid, jag ägnar inte TIMMAR åt att fundera på hur det kommer att bli och om jag och tjejerna kommer att orka, utan nu för tiden så är vi bara glada och nöjda! Vad har hänt???
Denna nya känsla är så främmande för mig så jag vet inte hur jag ska hantera den. Tänk att du har en stor böld i ansiktet. En riktigt stor, varfylld, äcklig böld som du fötts med, du har haft den i hela ditt liv och så helt plötsligt en morgon när du vaknar så är den bara borta? Inga blickar när du rör dig utomhus, ingen ångest för att du kommer att bli retad, ingen oro för att du kommer att bli dömd för ditt utseende, typ så känner jag. Jag har en enorm framtidstro helt plötsligt. Jag känner en lust att leva och upptäcka som jag aldôig har haft tidigare. Vi kämpar förstås med en lite vacklande ekonomi fortfarande men det känns som att även det problemet kan lösas nu. Med bättre mående så känns inte arbete på heltid helt främmande längre, måste bara bestämma mig för vad jag vill lägga mina 40 timmar/vecka någonstans. Att köra buss är ju underbart roligt men handlederna vägrar att köra så mycket. Funderar på att avskeda dom…

Idag är det backtävling för maken och efter det så styr vi kosan västerut till kära Lady Sol som antagligen saknar oss lika mycket som vi saknar henne. Några underbara dagar på campingen får avsluta J:s sista semestervecka innan det är dags för vardag igen. Denna sommaren har varit varm, det ska vi inte sticka under stol med, men om man tänker tillbaka några månader så minns vi den bitande kylan och den äckliga snön…. Väljer sol 10 gånger av 10 om jag måste.

Ha det gôtt alla goa!
/A

Efter två och ett halvt års trixande fram och tillbaka så kom vi då äntligen iväg till J:s syster i Tyresö. Jag har tidigare fått möjligheten att se deras lägenhet i Stockholm men sommarstället har haft en förmåga att inte hinnas med… Nu hade systern och sambon en och en halv dag ledigt på semestern så då passade vi på att dra iväg och hjälp vad glad jag är att vi åkte! Ännu bättre var att liten hade en bra dag så hon sa ja när vi frågade om hon skulle med, OCH hon ville sova kvar där! (!!!)
Jag säger bara: WOW vilket ställe! Om bibeln hade skrivit om paradiset och hänvisat till deras sommarställe så hade nog till och med jag blivit troende! Att sitta på deras altan en varm sommarkväll (ja självklart med ett glas rosé i handen) och titta ut över alla segelbåtar i Östersjön (Breviken kanske?), se fladdermöss virra omkring i deras jakt på flugor och mygg, studera stjärnhimlen och fantisera om vad de olika stackmolnen ser ut som… Vem behöver terapi liksom? Jag betalar hellre för en vecka om året hos dom än att springa hos en fjantig psykolog som pressar en att berätta om minnen man helst av allt önskar att man hade glömt.
God mat bjöd de dessutom på och AC i lill-slottet! Bara en sån sak! 🙂 Tack snälla C och M för att vi fick komma! <3 Hemfärden idag gick tidigare än väntat. Liten ville gå på Naturhistoriska och när Liten vill något, då gör man det. Det kan ta månader innan hon vill göra något igen. Men det var dock denna sommarens sämsta idé. Vi hade 31 grader i luften när vi gick in på muséet och ändå kändes det som att komma in i en bastu! Vi skyndade oss igenom de större utställningarna men när värmen gjorde både mig och J halvt medvetslösa så kände vi att det var dags att lämna. Vi fick se lite Neanderthalare, groteska bläckfiskar och en och annan dinosaurie iaf så helt bortkastat var det inte (dessutom är det nu för tiden gratis att besöka muséet så rent ekonomiskt så led vi ingen större skada). Väl ute så var den 31-gradiga luften som ett kylskåp mot våra halvt kokta och väldigt blöta kroppar. Nu blir vi hemma i några dagar då mellan fyller år och J måste meka moppe. På lördag drar vi åter iväg till paradis nummer 2, Lady Sol 🙂 Drick ordentligt i värmen och sänd en tanke eller två till alla som kämpar mot bränderna. Kram A

Idag var det äntligen dags för Litens utredning. SOM vi har längtat!!!!

Första gången vi sökte hjälp var vårterminen 2016. Efter ökad frånvaro i skolan och tydligt avståndstagande från främmande människor så började jag fundera, något stämmer inte riktigt… Visserligen hade Liten kommit i puberteten och hon hade börjat få lite fnurror i tråden med sin far men det stämde ändå inte riktigt in på andra barn i hennes ålder med samma problem.
Vi samtalade med skolan, de upplevde samma sak, Liten var frånvarande, ville inte synas riktigt och hade slutat att umgås med vissa kompisar på rasterna, kompisar som hon tidigare haft jättebra kontakt med. Skolan och jag beslutade tillsammans att det bästa för Liten vore att hon hade delar av undervisningen i en lugnare grupp på skolan och så blev det, och det fungerade bra.
BUP i Köping slog ifrån sig vår oro och tyckte att Barn- och Ungdomshälsan i Västerås vore stöd nog för Liten och vi gick dit…

Vårterminen 2017 hade läget förändrats radikalt. Liten tillbringade mer och mer tid i den lilla gruppen på skolan och Barn- och Ungdomshälsan ansåg att de inte kan hjälpa Liten. De hänvisade återigen till BUP. Skolan larmade socialtjänsten pga lavinartad skolfrånvaro och utredning inleddes. Vid den här tiden träffade Liten sin far ytterst sällan pga olika faktorer. Hon skärmar av sig från fler och fler närstående och till slut blir det jobbigt att även träffa morfar och morbror som hon alltid haft en nära kontakt med. Skolan jobbar på med allt vad de har i sitt arsenal, Nibbleskolan i Hallstahammars kommun äger! Fy satan vad ni har kämpat på! All eloge till er! <3 Vårterminen 2018. Det var då vi gav upp.... Jag gav upp iaf... Jag fick inte iväg Liten till skolan och läxor skickades ist hem till oss. Det fungerade visserligen bra men dessa läxor kunde inte användas som underlag till några betyg och skolan larmade återigen till BUP. BUP i Köping kunde nu inte längre avfärda alla bevis som lämnats in till dom från mig, Barn-och Ungdomshälsan i Västerås och framförallt skolan! Äntligen tas beslut om att Liten ska få en utredning! Och därifrån ska BUP i Köping få en eloge. För när beslutet om utredning äntligen togs så har det gått undan. De erkände ganska snart att de inte klarar vårdgarantin och erbjöd oss således en utredning i Stockholm för att få den gjord snabbt. Vilket jag inte var sen att tacka ja till. Först en läkartid i maj och så idag, en psykologtid då alla tester skulle göras. Jag, J och Liten skuttar in i bilen vid 12-tiden, vi ska vara på plats 14:00. Framme i Stockholm 13:30 och får komma in till bokad tid. Och nu följde alla tester... Ni som har barn som har gjort utredningar i det landsting ni tillhör vet hur jobbigt det har varit för era barn vid varje tillfälle. Nu ska Liten utsättas för alla dessa utredningsdelar, tätt efter varandra, under SAMMA dag!!! Jag måste bara säga att det fungerade bra trots omständigheterna. Psykologen gav Liten välbehövliga pauser under dagen, Liten var på G och kämpade på så gott som hon kunde och efter X antal timmar så hade vi klarat av det! (Vid det sista testet satt hon dock och halvsov men hon är förlåten min lilla kämpe...) På vägen hem så stannade vi såklart vid Rotebro och käkade Chop Chop, Litens favoritsnabbmat och väl hemma så blev hon överöst av både godis, chips och läsk! (Anmäl mig bara, jag tar på mig det 😛 ) SÅÅÅÅÅÅ glad att allt arbete är gjort och SÅÅÅÅÅ stolt över Liten som fixade det! Nu har vi en veckas väntan innan svaren kommer. Ser fram emot HT -18, terminen då min lilla får den hjälp hon är berättigad till för att klara av grundskolan! <3 Väl mött /A

Idag har jag lyckats med något som de flesta politiker har gått bet på under många, många år. Jag har svaret på hur vi ska lösa både bostadsbristen, arbetslösheten och den alltför snabba befolkningsökningen. Dessutom så räddar min lösning även ett lokalt, mycket älskat, företag.
Så, hur ska detta gå till?

”Parken Zoo”, en mycket älskad djurpark i Eskilstuna, har varit i blåsväder då det har framkommit att parken inte bara avlivade utrotningshotade djur för att ge plats för mer attraktiva arter, utan de hade även haft döda djur nedfrysta i många år. Parken har även dragits med förluster under många år.
År 2016 beslutade därför Eskilstuna kommun att sälja parken till investmentbolaget Mimir Capital AB för en krona. Kommunen behåller ägandet av marken som kommer att hyras ut till den nya ägaren. Och det är här min briljanta idé kommer in! Jag vill ju att djurparken ska få fortsätta sin verksamhet då jag tycker att den är ett mysigt utflyktmål för hela familjen så här kommer då min idé för att dels rädda parken och dels rädda hela Sveriges ekonomi…

Parken Zoo ska helt enkelt satsa på att ta in en velociraptor!!!

ALLA problem kommer därmed att lösas.
*Ingen risk att utrotningshotade djur kommer att behöva avlivas -velociraptorn fixar det!
*Inga djur kommer att behöva ligga i frysar någon längre stund -velociraptorn fixar det!
*Parken kommer aldrig mer att gå med förlust -vem vill inte se en velociraptor liksom? Folk kommer att vallfärda från jordens alla hörn!
*Med en ökad besöksfrekvens så kan man ju anta att en eller annan besökare också kommer att få sätta livet till, vilket frigör både bostäder (till de bostadslösa) och arbeten (till de arbetslösa). Befolkningsökningen kommer att stanna av och förhoppningsvis hamna på en godtagbar nivå igen.

Jag tycker verkligen att jag har tänkt på allt (förutom det faktum att jag antagligen aldrig mer kommer att kunna besöka parken, jag hatar folkfyllda ställen) och nu ska jag sätta mig och försöka få tag på John Hammond och kolla om han har några bärnstensmyggor han kan avvara.
För att citera J. Howard Miller: ”We can do it” och jag leder så gärna arbetet framåt för att rädda Sverige och även Parken Zoo.

På återseende /A

Nu ska vi se här…
Påsken har sina rötter i Jesus korsfästelse och senare uppståndelse efter vad jag har förstått. Dessutom så har jag förstått att det var lite svårt att komma överens om vilket datum ”vår frälsare” fick lida, dö och sedan uppstå igen på den tredje dagen. Någonstans fick iaf de olika ”förståsigpåarna” komma överens om något och beslutet som togs var att ”efter vårdagjämningen ska vi fira Jesus den helg som inträffar efter vårdagjämningens närmaste fullmåne”. Antar att ni blir precis lika kloka som jag blev efter den här förklaringen…
Jul förstår jag bättre, även om Jesus är född någon gång på våren, korsriddarna tyckte att det vore en bra dag att fira Jesus födelse runt tiden då vi hade vårt midvinterblot. Det skulle lättare kunna accepteras av oss nordbor om vi fick ha kvar vår supar/röjarhelg. Detta visade sig vara ett vinnande koncept då vi idag, mycket riktigt, firar Jesus födelse den 24:e dec, ungefär runt den tiden då vår asatro var som starkast. Jäkla korsriddare… Hade hellre partat loss med Oden, Tor och de andra mitt i vintern än att sätta upp en jäkla pappstjärna i fönstret och spendera tusenlappar på julklappar åt mina bortskämda barn… 😉
Hur som helst… Kycklingar, ägg, sill, fjädrar och påskkärringar. Påskharar, påskägg, godis, påskmust och nu senast såg jag ”påskkatter” på ICA (jo det är sant, lussekatter som säljs som påskkatter… alltså, Va????). Hur i H**vete har detta NÅGOT med Jesus lidande, död och uppståndelse att göra? Och varför ska vi, ett av världens mest sekulära länder, ställa upp på detta spektakel?
Jo, jag pyntar själv hemma, vi har ett påskris, några kycklingar och godisägg till barnen, men detta gör jag ENBART för barnens skull. För de VET hur en påsk ska firas, de hör det från kompisar, media och annat ”jag kör upp min religion i ditt ansikte”-propaganda. Nej, det bästa vore om staten delade ut x antal semesterdagar till varje medborgare så får hen själv välja vilka dagar just hen vill ta semester, vare sig det är Ramadan, Påsk, Hanukkah eller vad än den personen kan tänkas tro på. På pastans dag skulle jag kunna tänka mig att lägga in ett par semesterdagar 😉

För övrigt så väntar vi hem än mer bevisning om att hela mitt liv ligger ute på sociala medier, eller iaf psykopatens version om mitt liv (inte min psykopat utan J´s). Det ska bli spännande men är också väldigt orolig för vad den här människan har skrivit om mig. Hur som helst så kommer jag med all säkerhet att bryta samman. När jag gör det så kommer ett nytt inlägg där jag hoppas att ni, alla mina två läsare, kommer att dela med er av er kärlek. Jag ÄR en hemsk person, men låååååångt ifrån så hemsk som denna lilla iq-befriade varelse vill få mig till. Skänk gärna en tanke till min J också, han mår sämre just nu än vad jag någonsin har sett honom tidigare.

God långfredagskväll på er alla och jag hoppas verkligen att er dag har varit ledsam, tråkig och hemsk, precis som den gode Guden vill att ni ska ha det så här i långledigheternas tider.
Love U /A

Nu mina goa vänner så har jag ÄNTLIGEN fixat skärmen på min dator och kan både ta upp bloggandet och min bok igen 🙂
Mycket har hänt sen sist. Den psykiska terrorn mot mig och min familj har fortsatt. Har fått reda på att hon har kontakter över hela Sverige som går in som mullvadar på sociala nätverk och stalkar mig. Skärmdumpar har tagits och skickats till oss, och jag lovar, det är ingen rolig läsning…
I två års tid så har vi kämpat mot den här terrorn men nu har J gett upp. Och ska jag vara ärlig så har även jag gett upp… Läste någonstans att ”Du kan aldrig vinna mot en psykopat, det enda du kan göra är att avskärma dig” Och det är precis vad vi kommer att göra nu. J släpper vårdnaden över pojkarna, har ni aldrig varit i hans situation så har ni INTE rätt att döma! Jag lovar, han har kämpat. Men advokatskostnaderna har gjort att vi går på knäna här hemma. Det är lättare för henne. Hon skiter i att betala sina advokatskostnader och byter advokat när de börjar kräva pengar av henne. (Och ja, vi har bevis på detta…)
Vi VET att pojkarna kommer tillbaka, det är bara en tidsfråga innan de upptäcker vad som försiggår och då har J ändå vunnit i slutändan.

Annars? Ja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vi har gift oss men en sån bagatell är väl knappast värt att nämna 😛 Dessutom så står jag på den kommunala vallistan i höst, men snälla, om ni bor i vårt samhälle, rösta INTE på mig. Jag är långt ifrån redo för en plats i kommunstyrelsen 😉

Vi funderar även på att ta vårt pick och pack och dra. Landet Skåne lockar som in i Norden och vi SKA dit, det är bara en tidsfråga…

Annars vill jag bara säga: Tack för att ni tog er tid att läsa. Det kanske kan ge er mer förståelse för varför vi leker eremiter just nu :/

Kram och sov gott. /A

Nu har jag varit ”gift” i fyra dagar, eller ett gift har jag väl varit hela mitt liv 😛
Jag älskar min man, verkligen, det gör jag. Men så fort jag sluter mina ögon för att sova så är hans psyko-ex där och stör min nattsömn.
Jag är så sjuuuuuukt trött på detta! Jag, som mamma, kan inte förstå, hur NÅGON annan mamma kan bete sig på detta vis? Hur i helvete kan man straffa sina egna barn, genom att använda dom, till att såra sitt ex??? Jag förstår inte… Kan någon, snälla, förklara för mig?
Jag har, som de flesta redan vet, tre barn med tre olika pappor. (Döm mig bara, gör det 😛 )
ALDRIG har jag använt mig av min ”makt” som mamma för att sabotera för pappan. ALDRIG har jag talat illa om deras pappa i deras närhet. Om pappan ifråga har betett sig illa så har jag ist försvarat honom. ”Pappa har en tuff tid på jobbet nu, men han älskar dig” ”Pappa lovade att komma/ställa upp men det kom något i vägen” osv osv osv…
Dessa psykopatiska ex som använder sina barn som verktyg???? Alltså varför???? Min man är verkligen ingen dålig man och allt som sägs emot honom går att motbevisa. Hör ni något skit om honom, hör av er. Jag tar fram motbevisen på mindre än fem minuter!
(Fy fan vad jag hatar den här människan som gör min mans (och hennes egna barns) liv till ett helvete…)

Go kväll alla glada!

Här är det inte så glatt vill jag lova, så det bliver ett annorlunda inlägg idag.
Jag är trött. Slut som människa. Haft mitt bäst-före-datum osv osv osv…
Det är många i min omgivning som har sagt till mig: ”Hur orkar du?” ”Hade jag varit dig så hade jag gett upp för länge sedan” och de troende: ”Gud ger dig mer plågor än andra för att Han vet att du klarar av det”… Men nej Gud och ni andra. Jag orkar fan inte mer. Eller det gör jag ju, jag måste orka, för min lilla tjejs skull.
Mina dagar och veckor består ofta av samma sak. Ångest över liten, ångest över sambon, ångest över sambons barn och ångest över livet självt. Är det inte möte på litens skola så är det möte på socialen. Är det inte det så är det möte på BUP, barn- och ungdomshälsan, familjerätten eller rättegångar. Jag har mina egna möten att gå på och någonstans här emellan så försöker jag att bli frisk. Eller frisk förresten, en tillgång till samhället ist för en belastning. Jag (vi?) kastas mellan hopp och förtvivlan, dagligen. Försöker att få till någon form av samhörighet i den här från början redan dödsdömda familjen. Vi trivs ihop, det gör vi. Jag, J och alla barnen. Vi har ett lugnt och lyckligt liv tillsammans när vi får vara ifred. Men sen har vi de yttre faktorerna som påverkar. J:s ex, mitt ex, litens pappa, mellans pappa (en helvetes många pappor är det 😛 ) och någonstans här försöker vi att få vardagen att fungera. Jag kämpar varje morgon med att få liten till skolan. Hon mår inte bra men kan inte sätta ord på VAD som är fel. Jag vill börja jobba men hur skulle jag kunna när skolplikten ligger och lurar bakom varje hörn. Ingen unge i skolan = nya möten med skola, socialtjänst, fam rätt och rättegångar. Eller det sista gäller kanske inte mig då jag har fått ensam vårdnad då pappa inte bryr sig för fem öre…
Någonstans i detta kaos så tror jag ändå på ett slut. Och på en ny början. Jag, i min sjuka lilla hjärna, tror på rättvisan, att sanningen kommer fram och att de skyldiga kommer att straffas, och detta tror jag på TROTS mina tidigare upplevelser i livet. Ja jag vet, jag behöver läggas in… En god vän sa en gång till mig: ”Sluta att tro på att du kommer att bli lycklig en dag, problem, idioter och psykopater dras till dig, du kommer aldrig att finna lyckan.” Jag börjar tro på att det han sa är sant, men jag VÄGRAR att ge upp! Så länge som jag har mina barn så kommer jag att kämpa. Jag kämpar för deras skull, för alla barns skull och för att jag tror på att jag någonstans kan göra skillnad!

För övrigt så är Hellraiser inte alls så bra som jag mindes den någon gång i mitten på 80-talet. Måste få lite perspektiv på dåtidens ”bra” och nutidens ”sjukt bra”. Den frågan tar vi imorgon. Nu är det läggdags!
Puss på er! /A